Terry Pratchett 1948 – 2015

13 Mar

Jag var nog tolv år gammal när jag såg den märkliga animerade TV-serien Soul Music, baserad på Terry Pratchetts bok tpratchettmed samma namn. Lyckligtvis var jag ung nog för att se förbi det faktum att röstskådespeleriet var sisådär och att själva animationen var nästan osynlig. Ingen rörde sig normalt, ingen talade normalt, inget lät normalt men jäklar om jag inte föll för det. För en värld där Döden är en karaktär som bär en lie, har en häst som heter Binky och TALAR ENBART I VERSALER. En värld som flyger genom rymden buren på fyra elefanter som står på en jättelik sköldpadda. En värld som Discworld.

Efter att ha sett serien kastade jag mig över böckerna den var baserad på. Men redan då fanns där väldigt många att välja på.
Lyckligtvis behövde man inte läsa dem i någon speciellt ordning (förutom de första två, The Colour of Magic och The Light Fantastic) utan de var och är alla helt fristående berättelser. Jag kunde därför pratchett-tshirtplocka och läsa lite som jag ville. Tack vare Christopher Lees fantastiska insats som Döden hade jag från TV-serien redan fått en favoritkaraktär men det tog inte lång tid innan jag fick fler. Mustrum Ridcully – ärkekanslern på Osynliga Universitetet, Bibliotekarien, Agnes Nitt, ConinaCohen Barbarens dotter och självklart Rincewind – världens fegaste och sämsta troll(l)karl. För att inte tala om Dödens dotterdotter Susan Sto Helit som kan ha varit den första fiktiva personen som jag blivit kär i.

När jag sedan, ca tio år senare började läsa böckerna igen hade jag givit mig tusan på att jag skulle läsa dem allihop. Och det gjorde jag också. Det tog mig lite mer än ett år att få läst alla (då) 39 böcker och jag lärde således känna karaktärer jag missat vid första genomläsningen*. Samuel Vimes, Esmeralda Weatherwax, Moist von Lipwig, Havelock Vetinari, Angua von Überwald och Tiffany Aching. Jag älskade dem allihop och alla kom från samma briljanta penna.

*Jag såg även om Soul Music. Gör för allt i världen inte det!


Terry Pratchett diagnosticerades 2007 av en ovanlig form av sjukdomen alzheimers. Sakta men säkert berövade sjukdomen honom på förmågan att skriva och läsa ordentligt. Han kunde fortfarande författa, och det gjorde han också men nu med hjälp av en personlig assistent som skrev ned allt det Terry dikterade. Efter sjukdomens intåg tog Pratchett ställning i frågan om dödshjälp. Han menade på att en person har rätt att dö med värdighet om personen det så önskar och ville själv kunna ha alternativet att göra det om hans sjukdom förvärrades.

Den 12 mars 2015 somnade Terry Pratchett in i sitt hem efter en kort tids sjukdom i sin säng omringad av sin familj och sina katter. Han dog av naturliga orsaker och han dog på det sätt som han själv ville. Det gör inte saken lättare för oss som växte upp med den värld han skapade. Pratchett gjorde fantasy roligt, lättillgängligt och nyanserat. Han drev med förutfattade meningar och han belyste det mänskliga i oss alla genom att visa oss det från ett annat perspektiv.

Några minuter efter Terrys död publicerades tre stycken tweets på hans officiella kanal;

”AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER.

Terry took Death’s arm and followed him through the doors and on to the black desert under the endless night.

The End.”

pratchett

Skivan snurrar långsammare nu.

Publicerat av Jönsson

Annonser

3 svar to “Terry Pratchett 1948 – 2015”

  1. Fredde mars 14, 2015 den 10:07 f m #

    Det är extra sorgligt när två stora nördikoner dör tätt inpå varandra.

    Själv var det det gamla Discworld-äventyrsspelet till PC som introducerade mig till Pratchetts fantastiska värld, med underbar, färgglad, fantasieggande och humoristisk grafik och röstinsatser från bland annat Eric Idle, John Pertwee och Tony Robinson. Jag var lite för ung för att förstå mig på böckerna när jag försökte läsa dem för första gången, men vid senare försök gick det desto bättre, och jag och min bror samlade tillsammans snart på oss en ganska rejäl samling Discworld-böcker.

    Pratchetts humor kändes välbehövd i fantasy-genren, som ofta kan bli lite högtravande och allvarlig. Det bästa var ändå att han trots humorn med tiden lyckades utveckla en sammanhängande och någorlunda konsekvent fantasyvärld, och att han kunde berätta intressanta historier som inte behövde vara baserade på ordvitsar och ett-skämt-i-sekunden.

    Och låt oss inte glömma hans icke Discworld-relaterade alster, till exempel Johnny-böckerna (som spelnörd kan jag inte annat än att gilla Only You Can Save Mankind) och Good Omens. Jag tror jag ska ta och läsa Nation när jag har tid, den verkar intressant.

  2. Fredde juni 19, 2015 den 9:25 e m #

    Nu har jag letat upp mitt favoritcitat om Pratchett, skrivet för många år sedan av den svenske fantasy-krönikören ”Farbror Fantasy” i tidningen Codex: ”Det kommer att skrivas avhandlingar om Pratchett och hans betydelse för humorn som en ingrediens i icke-mimetisk litteratur när [Robert] Jordan är helt bortglömd. Annars ska jag äta upp mina gamla näbbstövlar med Cumberlandsås och mintgelé.”

    • Jönsson juni 20, 2015 den 6:44 e m #

      Det där var ett fantastiskt citat!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: