X-COM-historia: UFO: Aftermath

3 Sep

Ett UFO gör entré.När jag såg lådan till spelet UFO: Aftermath i en spelbutik för många år sedan trodde jag att det var en officiell uppföljare till X-COM-spelen. Ja, det hette inte ”X-COM”, men minns att det första X-COM-spelet ursprungligen hette ”UFO: Enemy Unknown”, så det var inte helt omöjligt att tro att detta var nästa spel i serien. Relationen mellan UFO: Aftermath och X-COM är dock mer komplicerad än så. Jag har tidigare nämnt det aldrig färdigjorda spelet X-COM: Genesis, som var tänkt att vara nästa strategiska spel i serien. En tid efter att produktionen av detta spel lades ner började ett annat företag med veteraner från utvecklingen av det första X-COM-spelet, inklusive skaparen Julian Gollop, att jobba på ett spel med den något udda titeln The Dreamland Chronicles: Freedom Ridge (titeln syftar på olika termer från UFO-konspirationsteorier). Detta var tänkt att vara en modern remake av UFO: Enemy Unknown, även om de inte hade rättigheterna till X-COM-namnet längre. Vad jag läst av beskrivningarna av Genesis och Freedom Ridge verkar de ha en del speltekniska och storymässiga likheter, även om jag inte hittat något som tyder på att det senare projektet skulle vara en direkt fortsättning på det tidigare. Hur som helst så lades utvecklingen av Freedom Ridge också ner efter en tid, men rättigheterna till spelet och det utvecklade materialet köptes upp av ett annat spelföretag som satte igång utvecklingen igen. Men allteftersom tiden gick fanns mindre och mindre kvar av det ursprungliga Freedom Ridge-spelet kvar, och spelet bytte namn till… UFO: Aftermath. Det verkar som att den ”officiella” beskrivningen av detta spel är att det är en ”homage till X-COM”. Jag antar att de kunde kalla det ”UFO” eftersom det ordet kanske inte är så lätt att copyrighta i sig. I vilket fall så tycker jag att banden med X-COM är tillräckligt starka för att detta spel (och dess senare uppföljare) ska tas upp i denna genomgång av X-COM-historian.

En av de läskiga mutanter som befolkar Jorden efter utomjordingarnas anfall.Det är dock inte bara dess utvecklingshistoria som knyter UFO: Aftermath till X-COM, spelet har definitivt samma övergripande struktur som de klassiska X-COM-spelen. Du börjar med en översikt över Jorden, du skickar ut flygplan för att skjuta ner UFO, du sänder ut soldater till markstrider mot utomjordingarna, och du forskar fram ny teknologi och försöker ta reda på fiendens ursprung för att besegra dem en gång för alla. Spelet har dock mycket som skiljer det från dess inspiration, varav en del har att göra med dess handling: Utomjordingarna i detta spel försöker inte sakta infiltrera Jorden, istället bombarderar de först planeten från rymden med dödliga sporer som utrotar en stor del av mänskligheten. Spelet börjar efter detta, när överlevare som gömt sig i bunkrar runt om i världen tar sig upp på ytan och under ditt kommando måste börja återerövra sin planet, som nu befolkas av läskiga mutanter skapade av utomjordingarna. Fienden har alltså egentligen redan vunnit, du slåss från ett mycket större underläge än i de gamla X-COM-spelen från ett storyperspektiv.

Gränserna till dit territorium, som du gärna vill utöka.Vad detta innebär är att du börjar med en bas någonstans på Jorden, och du kan inte själv bygga nya baser vart du vill, utan du måste långsamt expandera ditt territorium genom att återta andra omkringliggande baser från utomjordingarna, och försvara den mark du vinner mot deras försök att återta den. Detta är ett väldigt intressant upplägg som lockar en att ständigt fortsätta när man ser gränsen kring sitt territorium växa med varje ny erövring. Samtidigt kan det dock kanske ses som en smula linjärt eftersom du bara kan utgå från de förutbestämda baser som finns, inte bygga dina egna som i de gamla X-COM-spelen. Du kan inte heller själv bestämma exakt hur du ska expandera, uppdrag för att återerövra baser vid gränserna tilldelas dig till synes slumpmässigt.

Även luftstriderna mot UFO har förenklats, men i gengäld visas de som små spännande filmer.Viktigast med den övergripande strategiska delen av spelet är annars att många av dess aspekter har förenklats markant, du kan inte detaljstyra saker på samma sätt som i tidigare spel. Du kan inte bestämma exakt vilka rum varje bas ska innehålla, du kan bara klicka på en knapp för att bestämma om basen ska vara en militärbas, forskningsbas eller fabrik (vilket i och för sig ofta är en viktigt strategisk avvägning, var i territoriet passar de olika bastyperna bäst?). Varje bas har exakt samma utrustning och uppsättning attackplan att skjuta ner UFO med, forskning åt detta håll leder bara fram till att alla plan eller baser uppgraderas likadant, du kan inte bestämma att ett visst vapen eller en viss radar ska finnas på ett visst ställe. Men å andra sidan behöver du inte oroa dig över betalningen, då spelet inte har något pengasystem, all utrustning är så att säga ”gratis” när den väl är framforskad (även om det kan ta tid att tillverka den). Detta går i och för sig att förstå från ett storyperspektiv då du ju är ledaren för mänsklighetens enda möjlighet att överleva, då hade det kanske varit konstigt om folk begärde betalt för varenda kula. Mycket av den utrustning du behöver (speciellt vapen) kan du i början inte tillverka själv, utan du hittar den istället när du återerövrar baser. På det sättet har spelet en viss ”efter katastrofen”-känsla.

Den läskiga biomassan som sprider sig över planeten.Forskningen fungerar i stort sätt som vanligt, du forskar alltså på utomjordingarnas utrustning, levande eller döda varelser du hittar, och på uppgraderingar av mänsklig teknologi. Forskningen för att ta reda på utomjordingarnas ursprung och planer är dock något mer linjär då mycket av den går ut på att klara specifika förutbestämda uppdrag, där du hittar information om fienden från sådana klassiska konspirationsteoretiska ställen som Area 51 (och deras ”Project Dreamland”, som kanske låter bekant?). Värt att nämna är också ”biomass”, en läskig slemmig massa som efter ett tag börjar bre ut sig över planeten från olika håll och förstör alla baser som kommer i dess väg. Du måste forska fram ett sätt att stoppa denna massa, men vad jag har läst på internet har många haft problem med just detta, till den grad att de menar att det finns en bugg i spelet som gör att det kan bli omöjligt att hitta de föremål som krävs för forskningen. Jag är inte själv säker på om det är en bugg eller om spelet bara är dåligt på att förklara vad man måste göra, själv stötte jag aldrig på några problem men blev lite förvånad över att jag tydligen utan att märka det hade hittat rätt prylar under mina uppdrag.

Dina soldater på marken.Men vad händer då när du skickat ut dina soldater i elitskvadronen med det passande namnet ”Phoenix Company” (det syftar ju på att resa sig ur askan, men notera också vilka bokstäver som finns i mitten av namnet) för att återerövra en bas eller undersöka ett nedskjutet UFO? Först kan nämnas att själva valet av uppdrag än lite annorlunda i detta spel, då du på världskartan ofta har märken för flera olika uppdrag (en ny bas här, ett nedskjutet UFO där, etc.), men bara hinner skicka din skvadron till ett av dem. Du måste då välja det som är mest brådskande, och klicka på en knapp för att delegera andra uppdrag till ”mindre viktiga” soldater, som utför uppdraget automatiskt utan att du får se vad som händer annat än resultatet. Detta sker också om du låter tiden gå för länge utan att Phoenix Company ingriper. Ibland lyckas de andra soldaterna, ibland inte, så det är bäst att skicka elitsoldaterna till det uppdrag som är viktigast att klara så du kan detaljstyra vad som sker. Och vissa uppdrag (till exempel de som för handlingen framåt) måste du ta dig an, annars hade ju spelet blivit lite trist. Intressant är också att spelet har uppdrag med mål andra än ”döda alla fiender på kartan”, det kan till exempel röra sig om att bara patrullera och se ett exemplar av varje fiendetyp, att rädda en nedskjuten pilot, att hitta en viss artefakt, eller att förstöra ett visst föremål. På det sättet är spelet faktiskt mer avancerat än de gamla X-COM-spelen.

En intensiv strid, men ingen panik, du kan pausa när du vill.När Phoenix Company har landat tar den taktiska delen vid, där du styr dina soldater genom landskapet, liksom i X-COM-spelen. Skillnaden är att striderna här inte är turordningsbaserade, utan utspelar sig i realtid. Detta är vad jag förstått ett tämligen kontroversiellt grepp bland många X-COM-fans och en anledning till att de inte gillar UFO: Aftermath lika mycket som dess inspiration, men som jag tidigare nämnt så stör det mig inte så värst mycket i teorin, då jag anser att det som gör X-COM till X-COM alltid har varit den övergripande strategidelen. Om spelskaparna vill prova något nytt i markstriderna har jag inget emot det, åtminstone inte i teorin. Jag gissar att valet i detta fall till en viss del kan ha att göra med att turordningsbaserade strategispel vid denna tid inte längre var lika populära som realtidsstrategi. Det fungerar dock inte riktigt på samma sätt som i ett Warcraft- eller Command & Conquer-spel, då man i UFO: Aftermath kan välja att pausa spelet när man vill, ge soldaterna order om var de ska gå eller skjuta, och sedan sätta igång tiden igen och se dem utföra det. Det går också att ställa in spelet så att det automatiskt pausar vid viktiga händelser, såsom när en soldat slutfört sina order, om en fiende blir synlig, om en fiende blivit dödad, om en av dina soldater blir skadad, och så vidare. Man kan som spelare alltså till en viss del bestämma själv hur mycket realtid man vill ha, vilket gör att man sällan känner sig alltför stressad när man vet att man när som helst kan pausa, se över kartan, tänka över sin plan och modifiera den innan man fortsätter. Det är fortfarande det strategiska tänkandet som kommer i första rummet, att vara snabb med muspekaren är inte så viktigt. Om man inte själv vill det, förståss, och jag gillar att man har valmöjligheten.

Snygga byggnader. Synd att du inte kan gå in i dem.På vissa sätt är uppdragen något förenklade, till exempel genom att det brukar finnas pilar som pekar var målet för uppdraget finns, eller det faktum att hela kartan (dock inte fienderna) är synlig från början, till skillnad från i de tidigare X-COM-spelen där man fick utforska kartan efterhand. En annan förenkling är dock en smula märklig, nämligen att även fast grafiken nu är i form av riktig 3D-grafik, som du kan rotera runt och zooma in på, så är de rent spelmässigt egentligen platta. Du kan inte gå upp på byggnaders tak eller ner i underjordiska tunnlar, det finns inga flygförmågor eller dylikt, du kan inte ens gå in i byggnader annat än när uppdraget är uppdelat i två kartor där du först letar upp en dörr utomhus, och sedan spelar resten av uppdraget på en inomhuskarta. En missad möjlighet, tycker jag, speciellt med alla intressanta byggnader som finns när du strider mot utomjordingarna i städerna.

Utrustningsskärmen, som snart blir full med vapen av olika slag.En sak som inte är förenklad, och kanske till och med har gjorts mer komplicerad, är valet av vapen som du kan utrusta dina soldater med. Även innan du börjat forska fram strålpistoler och annat skoj hittar du snart massor med olika typer av gevär, pistoler, raketer och kanoner, baserade på olika vapen ur verkligheten. Detta innebär att om du till exempel vill ge din soldat ett gevär har du kanske 10 olika sorter att välja mellan, alla med sin egen ammunition och ofta bara ganska små variationer i dess egenskaper. Om man vill kan man alltså sitta länge och överväga om man vill ha vapnet som skjuter någon meter längre, eller det som gör en aning mer skada, och så vidare, vilket säkert tilltalar vissa spelare. Personligen ville jag bara få utrustandet överstökat så fort som möjligt, speciellt eftersom resten av spelet var så förenklat och strömlinjeformat, men samtidigt tänkte jag att mina soldater kanske inte hade bästa möjliga utrustning, att uppdragen skulle vara lättare om jag satt och funderade på det längre.

En reticulan, spelets huvudantagonist.Rent estetiskt har spelet för det mesta en ganska gråbrun, smått postapokalyptisk stil (passande med tanke på handlingen), medan utomjordingarnas utrustning, baser och skepp är lite mer färggranna och uppenbart organiska, dock inget som är särskilt spektakulärt annorlunda från många andra spel. Det mest intressanta med utomjordingarna är annars det man får reda på om den när man forskar, till exempel (spoilervarning!) att majoriteten av dem egentligen är snälla, det är bara en utbrytarfraktion med elakingar som anfallit Jorden. Du kan faktiskt komma i kontakt med de snälla varianterna, och till och med rekrytera några av dem som soldater på din sida! Jag gillar denna nyansering av fienden, att de inte är en hel ras bestående av människohatande monster, utan att de har intressanta motivationer för vad de gör. Mindre imponerande är spelets röstskådespelare för dina soldater. Som bäst är de ganska mediokra och livlösa, som värst är de direkt pinsamma med överdrivna brytningar på olika språk. En del av deras repliker är också fåniga, ibland när du klickar på dem säger ”more orders?” med en synnerligen gnällig röst. Ursäkta, jag vet att det är jobbigt, men skulle det vara möjligt att du vill lyssna på mina order för att rädda hela mänskligheten från utrotning?

Ett UFO att äntra.Jag skulle vilja säga att på det stora hela är UFO: Aftermath en lyckad andlig uppföljare till X-COM-spelen, om än mycket förenklat, med mindre möjligheter till detaljstyrning. Detta i sig tror jag nog ändå kan tilltala vissa spelare som kanske skräms av de äldre spelens involverade mikromanagement och bara vill ha lite övergripande strategi innan de ger sig in i striderna på marken. Spelet har ändå för det mesta den där speciella X-COM-känslan, som får en att tänka ”bara ett uppdrag till…” eller ”jag ska bara forska fram en sak till…” tills man upptäcker att klockan blivit väldigt sen. Intressant är också storyns utgångspunkt i att du måste bekämpa en fiende som redan har vunnit, speciellt då samma tema kommer att återkomma i ett flertal spel längre fram i vår genomgång, inklusive det spel som i skrivande stund håller på att utvecklas som det nästa i serien, XCOM 2. UFO: Aftermath fick senare två uppföljare, men innan vi kommer till dessa finns det annat spel att titta på, där de som absolut vill ha klassiska turordningsbaserade strider får sitt lystmäte.

Nästa gång: Rebellstjärnorna goes animé!

Publicerat av Fredde Phoenix Company.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: