Tag Archives: Action

Mad Max: Fury Road – En recension

16 Maj

"Oh baby, it's a wild world."Detta är filmen som är vad vi ville att Prometheus, Star Wars-prequelerna och, till en viss del, Avatar skulle vara; en visionär filmregissörs lyckade återkomst efter flera år till filmserien/genren som han är mest känd för. Där Ridley Scott, George Lucas och James Cameron alla misslyckades med att leva upp till förväntningarna vi ställde på dem har den i jämförelse kanske inte riktigt lika kände, men definitivt lika inflytelserike, George Miller skapat precis vad vi hoppats på med sin nya film i den klassiska postapokalyptiska Mad Max-serien, Fury Road. Läs mer

Arge Max och vredesvägen

17 Okt

Regissören och den allmänt drivande kraften bakom alla tre Mad Max-filmerna, George Miller, har jobbat på den fjärde filmen i serien i nästan 25 år nu. På vägen har han stött på det ena hindret efter det andra, till exempel 11 September-attacken och det påföljande Irak-kriget, eller när öknen där de tänkt spela in plötsligt råkade ut för ett oväntat regnväder som förvandlade den till ett grönt bördigt landskap. Men nu äntligen finns det en trailer för filmen, kallad Mad Max: Fury Road.

Och jag måste säga att trailern fångar allt det viktiga med en Mad Max-film: En postapokalyptisk framtid orsakad av vårt slöseri med jordens resurser (och inte av kärnvapenkrig som det antyddes i Beyond Thunderdome), vilda människor i knasiga kläder, och viktigast av allt: Biljakter. Massor med biljakter. Många postapokalyptiska filmer handlar om folk som tar sig fram till fots i ödemarken, men Mad Max är alltid som bäst när han sitter bakom en ratt. Att filmen verkar ha en del kvinnor i tuffa actionroller skadar inte heller (de tidigare filmerna var för det mesta korvkalas, bortsett från Tina Turner). Jag hoppas den kan leva upp till den långa väntetiden.

Publicerat av Fredde Lord Humungus.

Science fiction-film från 70-talet: Mad Max

26 Okt

Jag har svårt att genrebestämma Mad Max. Filmens uppföljare kan ganska enkelt kallas ”postapokalyptisk action”, men detta stämmer konstigt nog inte lika bra in på den första filmen i en filmserie som blivit något av sinnebilden för efter katastrofen-filmer. Ja, det är definitivt en actionfilm vi har att göra med (med mest fokus på biljakter), men till detta kan sättas ett flertal andra genrer. Låt oss titta på handlingen i en förhoppning om att kunna reda ut begreppen och komma fram till vad Mad Max är för en film egentligen. Läs mer

Freddes länkar: Action Cast

21 Jun

Det finns många intressanta och underhållande podcasts att lyssna på ute på internet (inklusive Markera Som Olästs egen Nördcast och den besläktade Pokécasten). En av mina favoriter är The Action Cast som, vilket titeln antyder, handlar om den underbara filmgenren actionfilmer. Varje cast behandlar en viss actionfilm (eller ibland en filmserie), och dessa kan vara allt ifrån riktiga klassiker inom genren, mer obskyra guldkorn, dåliga men roliga rullar, och, naturligtvis, Steven Seagal-filmer. Diskussionen som förs runt dessa filmer görs av ett gäng glada snubbar och är väldigt informell, med många sidospår, snuskiga skämt, gräl och inlagda ljudklipp från Teenage Mutant Ninja Turtles II: The Secret of the Ooze, men då och då kommer det ändå fram någon intelligent analys av filmer i en genre som för det mesta inte brukar anses som särskilt intelligent. Många av filmerna som diskuteras är som sagt något obskyra, men efter att jag lyssnat på casts om filmer jag hade sett ville jag så gärna höra mer att jag började titta på filmer som jag annars antagligen inte hade sett (inklusive Steven Seagal-filmer).

Podcastens hemsida kan vara lite förvirrande då varje cast har en skojig titel baserad på något som diskuteras i den, men som ofta inte indikerar vilken film som är castens ämne. Som tur är finns det dock även en lista över vilka filmer som diskuteras i vilken cast. Och i vanlig ordning ger jag förstås några egna favoriter:

The Terminator, filmen där man kan se Arnold Schwarzeneggers pillemoj om man tittar noga.

Taken, filmen där Liam Neeson alltid har rätt.

Die Hard, och inte versionen med Frank Sinatra.

Crank, Jason Stathams magnum opus.

RoboCop, filmen där pappan från That ’70s Show dödar Buckaroo Banzai.

American Ninja, med ett försök att ringa till huvudrollsinnehavaren.

Märkliga-översättnings-teatern ger: ”What in the name of fuck?”

7 Feb

På 80- och 90-talet började animé (eller japanimation eller mangafilm, som det ofta kallades då) dyka upp i stora mängder utanför Japan, och för många var det något väldigt nytt och spännande, helt olikt den animation de upplevt tidigare. Många tonåriga västerlänningar associerade fortfarande animation med barnprogram och Disneyfilmer, och blev därför väldigt entusiastiska när de nu kunde lägga vantarna på VHS-band med tecknad film fyllda med blodigt våld och nakenscener. De som översatte och dubbade dessa animés blev nog också väldigt entusiastiska när de insåg att dessa ”vuxna” tecknade filmer och TV-serier kunde ha ett helt annat språk, gärna med svordomar. Ibland blev dock dubbarna kanske lite för entusiastiska. Här nedan är en sammanställning av klassiska repliker från den engelska dubbningen av den ganska typiska sex-och-våld-animén Angel Cop. Känsliga tittare varnas, för nu är tecknad film inte bara för barn längre!

Publicerat av Fredde 

Nördfavorit – Predator

9 Jul

Utomjordingsrasen som medverkar i Predator-filmerna har egentligen inget namn. I diverse serier och böcker har rasen fått diverse namn, till exempel yautja eller hish, men dessa är troligtvis inte kanon när det gäller filmerna. Det faktum att ingen vet vad de kallas är ju en av orsakerna till att Predators är så läskiga. Läs mer

Nördfavorit – Jack Burton

9 Feb

Huvudpersonen i filmen Big Trouble in Little China är Jack Burton, spelad av Kurt Russell. Men även om han är filmens huvudperson så är han inte filmens hjälte, ett faktum som många (inklusive han själv) missat.

Det är väldigt lätt att tro att Burton är hjälten. Han är macho, han är charmig och han är ju faktiskt spelad av Kurt Russell. Men han är också klantig, skrytsam och om man tänker efter så gör han faktiskt inte så mycket filmen. I många av actionscenerna dyker han upp för sent när striden redan är slut. Viktigast av allt är kanske det faktum att han under så gott som hela filmens lopp faktiskt inte har en aning om vad som pågår när han blir meddragen av sin polare Wang Chi till San Franciscos kinakvarter för att sätta stopp för den ondskefulle David Lo Pan och dennes många farliga och smått bisarra underhuggare. Han måste jämt och ständigt få saker förklarade för sig då han inte direkt är insatt i kinesisk mytologi, vilket är en nackdel när man ska ta sig an en odödlig kinesisk bov, tre kinesiska stormgudar och diverse andra monster från just Kina.

Faktum är ju att filmens egentlige hjälte är Wang Chi, och att filmen egentligen är en sorts parodi på många klassiska äventyrsfilmer där den vite västerländske hjälten har en komedisk asiatisk medhjälpare. I Big Trouble in Little China är rollerna ombytta, något som filmens regissör, John Carpenter, har bekräftat. Han har sagt att tanken med filmen är att göra ett typiskt actionäventyr, men sett från sidekickens perspektiv, även fast denne inte inser att han är en sidekick.

Kurt Russell har spelat många riktigt tuffa typer genom åren (och många av dessa i just John Carpenter-filmer), och Jack Burton är förvisso också det till en viss del, men det som gör honom så intressant är just att han är en förvånansvärt subtil parodi på den typiske actionhjälten, på samma sätt som Big Trouble in Little China bakom alla sina spektakulära specialeffekter och välgjorda actionscener är en förvånansvärt subtil parodi på en typisk actionfilm.

Publicerat av Fredde 

The Expendables – En recension (spoilervarning)

23 Aug

Det finns en hel drös riktigt fina och riktigt dumma actionfilmer från 80- och 90-talet. Av dem har jag dessvärre bara sett en handfull. Jag har aldrig sett Commando eller Running Man, bara den första och den fjärde av Rocky-filmerna. First Blood har jag sett och likaså Rambo från 2008 men inga av de andra. Die Hard och Die Hard: With a Vengeance har väl ingen missat men efter det tar det mer eller mindre stopp. Filmerna med Jet Li har jag missat helt och hållet. Trots detta kunde jag inte låta bli att bli upphetsad när jag fick höra att Sylvester Stallone planerade att göra en film i samma anda som dessa klassiker och dessutom låta större delen av sina gamla actionkompisar få vara med. I en tid när 80-talsnostalgi är så inne som just nu, hur kan man inte bli glad över något sådant?

Actionfilm vars syfte endast är just action har aldrig riktigt varit min grej. Jag vill helst ha det uppblandat med en intressant story eller åtminstone en intressant omgivning. För mig räcker det sällan med stora gevär och en djungel (storstads- eller vanlig). Det som gjorde de stora actionfilmerna från åttio och nittiotalet så sevärda var att de var så otroligt charmiga. Självklart kan ingen meja ner 150 fiendesoldater utan att ladda om sitt gevär men orkar man verkligen bry sig om att påpeka det? Ibland ska man inte behöva tänka. Ibland ska man bara få njuta.

The Expendables spelar starkt på detta och det är precis det som är meningen. Redan i den allra första bilden presenteras vi för att antal råtuffa motorcykelsnubbar vars identiteter är okända. Direkt efteråt kastas vi in i handlingen och den är enkel. Ett kommandoteam gör sin grej ombord på en båt fylld med afrikanska pirater. Vi får inte veta ett dugg innan vi sett dem banka skiten ur sina allra första motståndare.

Det är bara det att det är ju det som blir filmens problem. Vi som publik får knappt reda på ett dugg om någon av varken hjältarna eller skurkarna eller för den delen om någonting som försigår. Karaktärernas namn har jag redan glömt, möjligen med undantag för Jason Statham i rollen som Lee Christmas (namnet lånat från en legosoldat på 1800-talet), likaså handlingen i stort. I en film som denna är handlingen allt annat än central och det gör egentligen ingenting men då filmens titel antyder en grupp snarare än en person (tänk, Rambo, Commando, Running Man = individer) hade i varje fall jag hoppats på att gruppen skulle vara i större fokus än dess ledare. Så är det inte.

Vi har Stallone som gruppens mer eller mindre frivillige ledare. Statham som hans bäste vän med egna bekymmer att ta hand om. Li som den asiatiske killen som vid åtminstone två tillfällen kallas ”kortis” och Lundgren som gruppens ”bad boy”. I det gäng legosoldater som kallar sig The Expendables ingår även två killar till. Deras namn och egenheter skymtas ibland men jag misstänker att de klipptes bort till fördel för mer explosioner. Vad filmen saknar är helt enkelt karaktärsbitar. Man köper absolut att Stallone och Statham är bästa vänner för vi får se dem snacka som bästa vänner flera gånger. Hur däremot resten av gruppen känner varann eller vad de ens tycker om varann… tja, de gillar väl att spränga saker antar jag.

Den enda andra karaktär som ges någon form av bakgrundshistoria är Mickey Rourke. Han är gruppens tatuerare och han påpekar gärna hur han absolut inte saknar sin tid i krig. Det faktum att han faktiskt håller sig borta från strid under hela filmen gör att man undrar om han stoppades in i filmen bara för att retas. Naturligtvis medverkar även Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis men bara i en liten cameo som visserligen är rolig men känns ungefär lika instoppad som Samuel L Jacksons replik om ”Motherfucking snakes on this motherfucking plane” i filmen med samma motherfucking namn.

Vad jag egentligen vill komma fram till är att The Expendables är en riktigt tuff actionfilm och det märks verkligen att de hade roligt när de spelade in den. Actionsekvenserna ligger naturligtvis i fokus och är i många fall riktigt snygga. Jag hade personligen föredragit om de lät bli att skaka kameran och att klippa varannan sekund (något som tyvärr blir mer och mer populärt nuförtiden) och istället låtit oss se fighterna lite bättre. Då hade man ju kunnat se de coola moves som Jet Li behövde tre stuntkoreografer för att koordinera istället för att behöva anta att de pågick medan kameramannen halkade runt på golvet. I många fall är det näst intill omöjligt att se vad som händer eller ens vem det är som vinner. Kort sagt – Ska man göra en film som helt och hållet bygger på action måste man se till att publiken hinner se vad som händer.

Vill du se ett gäng råbarkade snubbar göra det de är bäst på så är The Expendables en film för dig. Om du däremot är intresserad av att minnas någon av de sagda karaktärerna dagen efteråt bör du nog istället lägga vantarna på någon av de klassiker som den här filmen tar sin inspiration ifrån.

Publicerat av Jönsson

Science fiction-film från 70-talet: Rollerball

12 Aug

Framtidsskildringar med någon sorts påhittad sport, gärna med likheter med gamla tiders gladiatorspel och referenser till idén om bröd och skådespel för att hålla massorna i schack, har länge varit ett populärt tema i science fiction, och är det fortfarande. Jag har tidigare skrivit om Death Race 2000, och en annan klassiker i genren från samma tid är Rollerball.

Rollerball är en betydligt mer allvarlig film än Death Race 2000 och är så gott som helt fri från humor. Framtiden som filmen utspelar sig i är det gamla vanliga: Dystopi, en dekadent överklass, ett förtryckt folk, informationskontroll, storebror ser dig, och så vidare. I det här fallet är orsaken till dystopin det faktum att alla världens länder har försvunnit och att det nu i stället är stora företag som styr allting. Som i så många andra science fiction-filmer från 70-talet lyser filmskaparnas politiska budskap igenom ganska uppenbart. Även om det i stort sett ser ut som att världen är i ganska hyfsat skick (åtminstone jämfört med exempelvis Soylent Green) så verkar tanken vara att själva idén om en värld utan nationer styrd av företag ska vara nog för att man ska bli förskräckt. Läs mer

Science fiction-film från 70-talet: Death Race 2000

28 Jul

Många science fiction-filmer från 70-talet är för det mesta väldigt allvarsamma i sina framställningar av hemska framtidsdystopier och dylikt. Då och då kan man dock se en glimt av humor, och i Death Race 2000 finns det humor i överflöd, om än en väldigt svart sådan.

Premissen för filmen skulle kunna ha gjorts helt och hållet allvarlig och hade då varit ytterst beklämmande. I en inte allt för avlägsen framtid styrs USA av en totalitär president (enbart känd för folket som ”Mr. President”) som håller folket glada med en modern form av gladiatorspel, ”The Annual Transcontinental Road Race” i vilket bilförare tävlar i ett race från ena änden av USA till den andra. Det gäller dock inte bara att komma först i mål, utan även att tjäna så många poäng som möjligt på vägen. Poängen får man genom att köra ihjäl människor. Beroende på deras ålder och kön är de värda olika poäng. Så exempelvis är kvinnor värda 10 poäng, små barn är värda 70, och den stora jackpotten är gamla människor, då vem som helst över 75 är värda hela 100 poäng. Läs mer