Tag Archives: Animé

Tag värvning hos rymdimperiet idag!

26 Mar

För ett tag sedan lades en förhandstitt på en tecknad Star Wars-fanfilm upp på YouTube. Nu är filmen färdig. Om du gillar Star Wars är den cool, om du gillar science fiction-animé är den cool, om du gillar både Star Wars och science fiction-animé är den fullständigt fantastisk:

Det finns, utöver det övergripande mycket kompetenta hantverket, många små nördiga detaljer att gilla med filmen. Många bitar är baserade på det gamla klassiska Star Wars-datorspelet TIE Fighter (cockpitarna är en kombination av cockpits från filmerna och från spelet, och en och annan ljudeffekt är också från spelet), musiken gör anspelningar på den klassiska ”Imperial March” utan att använda den rakt av, och fans av klassisk robot-animé känner nog igen sättet på vilket massor med torpeder flyger fram med rök bakom sig som ett exempel på en ”Itano circus”. En definitiv höjdare bland Star Wars-fanfilmer med andra ord!

Publicerat av Fredde 

The 5tory of the 5ecret 5tar 5ystem

29 Okt

Kommer ni ihåg Daft Punks gamla musikvideor som gjordes till låtarna på albumet Discovery? Då kanske ni även känner till att varenda låt på det albumet hade sin egen musikvideo och att de tillsammans bildar filmen vid namn Interstella 5555: The 5tory of the 5ecret 5tar 5ystem.

Själv hade jag bara sett tre-fyra stycken av de här videorna innan jag såg hela filmen under en flygning över Atlanten för ett par veckor sedan. Varje musikvideo var tecknad i klassisk animéstil och tillsammans bildade de en sammanhängande berättelse. Låtar som One more time, Aeorodynamic och Harder, Better, Faster, Stronger spelades ofta på ZTV och i varje video återfann vi fyra blåa figurer som spelade i något slags intergalaktiskt rymdband. Dessa varelser blev kidnappade av någon slags ondskefull organisation redan i den andra musikvideon och i ”Harder, Better, Faster, Stronger” får vi se hur (med hjälp av avancerade maskiner) deras minnen rensas, deras hy blir mer mänsklig istället för blå och de stylas om totalt. Mer än så hade jag inte sett innan.
interstella-5555-crescendolls-blue-ver
I filmen, som i princip endast tar alla musikvideos och spelar dem i samma ordning som de förekommer i på albumet, fick jag nu se fortsättningen. Skurken i filmen, en tjock herre med yvigt hår vid namn Earl de Darkwood, har kidnappat de fyra medlemmarna i rymdbandet och gjort om dem till människor med syftet att göra de till storstjärnor på den välbekanta planeten vid namn Jorden. Men på bandets hemplanet går inte kidnappningen obemärkt förbi och en ensam rymdfarare plockar upp en nödsignal och beger sig mot Jorden för att rädda bandets medlemmar…
Intrstlla_Earldrkwd000093
Filmen är skriven av Daft Punk tillsammans med Leiji Matsumoto som är välkänd för att ligga bakom anime- och mangaserier såsom Starzinger och Galaxy Express 999. Tycker man om Daft Punks andra album och kan ha lite överseende med att storyn är simpel och lite fånig så är det faktiskt en väldigt trevlig film som fyller sitt syfte väl.  Med tanke på att inga vettiga ord kan yttras i varken tal eller text under hela filmen så tycker jag den håller ganska väl. Och dessutom gör Daft Punkarna själva en liten cameo:
51437a7f5fcb3.image
Publicerat av Andedaft_punk__thomas_icon_by_sokkaliketoast-d531g10

Övärlden: Fantasyböcker från 70-talet

15 Aug

Vid ett biblioteksbesök i våras lånade jag en tjock bok med den övergripande titeln ”The Earthsea Quartet”, vilket som titeln antyder är en samling av de fyra första böckerna i Ursula K. Le Guins fantasybokserie om världen kallad ”The Earthsea”, på svenska översatt till ”Övärlden”. Jag har börjat försöka göra ett visst ”könskvoterande” i mitt läsande efter att ha insett att jag faktiskt inte läst så värst många böcker av kvinnliga författare (vilket nog är ganska vanligt bland manliga läsare av nördlitteratur), så därför tyckte jag att de passade utmärkt att ge sig an en bokserie som brukar anses som en klassiker i fantasygenren.

Trogna Markera som Oläst-läsare har nog sett att jag skrivit en hel del inlägg om ”science fiction-filmer från 70-talet”, eftersom det under denna tid gjordes många science fiction-filmer i en stil som var ovanlig före det årtiondet och som kanske blivit ännu mer ovanlig efter det. Det var filmer där politik, filosofi och andra djupa teman kom i första hand och där action med rymdskepp, utomjordingar och strålpistoler var mer ovanligt. Vad jag insåg när jag läste böckerna om Övärlden var att de kan sägas vara en fantasymotsvarighet till detta. Det är kanske inte helt korrekt att kalla det för just ”fantasyböcker från 70-talet” då den första boken kom ut 1968 och den fjärde 1990 (och därefter kom det ut en till 2001, som dock inte var del av samlingsvolymen jag läste), men de två däremellan kom i alla fall ut på 70-talet, och alla fyra böckerna tycks ha den ”70-talsstil” som jag associerar med tidigare nämnda science fiction-filmer. Läs mer

Märkliga-översättnings-teatern ger: ”What in the name of fuck?”

7 Feb

På 80- och 90-talet började animé (eller japanimation eller mangafilm, som det ofta kallades då) dyka upp i stora mängder utanför Japan, och för många var det något väldigt nytt och spännande, helt olikt den animation de upplevt tidigare. Många tonåriga västerlänningar associerade fortfarande animation med barnprogram och Disneyfilmer, och blev därför väldigt entusiastiska när de nu kunde lägga vantarna på VHS-band med tecknad film fyllda med blodigt våld och nakenscener. De som översatte och dubbade dessa animés blev nog också väldigt entusiastiska när de insåg att dessa ”vuxna” tecknade filmer och TV-serier kunde ha ett helt annat språk, gärna med svordomar. Ibland blev dock dubbarna kanske lite för entusiastiska. Här nedan är en sammanställning av klassiska repliker från den engelska dubbningen av den ganska typiska sex-och-våld-animén Angel Cop. Känsliga tittare varnas, för nu är tecknad film inte bara för barn längre!

Publicerat av Fredde 

Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Keikaku”

31 Jan

Alla som ägnar sig åt översättning har inte det som yrke, utan är glada amatörer som översätter saker som en hobby. Bland dessa så kallade fan-översättare är den största gruppen troligtvis de som textar olika animé-TV-serier och filmer, ofta sådana som aldrig fått någon ”officiell” översättning, eller vars officiella översättning anses som dålig. Då de som sagt är amatörer uppstår det ofta en hel del märkliga missar och fenomen som man inte hittar i professionella översättningar. Ett av dessa fenomen brukar ofta representeras med följande fan-textning av den populära animén Death Note:

Frågan man ställer sig är uppenbar: Om ”keikaku” betyder ”plan”, varför skrev inte översättaren bara ”just according to plan” och skippade kommentaren? Bland professionella översättare, speciellt de som textar TV-program och filmer, används sådana översättningskommentarer ytterst sällan. Vanligtvis gör de sitt bästa för att översätta svåra ord eller ordvitsar så gott de kan, oavsett hur svårt det är, vilket förvisso då och då leder till just sådana saker som tagits upp i tidigare märkliga-översättnings-teaterföreställningar, men som ändå innebär att man kan titta på programmet eller filmen utan att behöva pausa och läsa någon extra textförklaring.

En del fan-textare av animé verkar dock vara väldigt glada i att komma med kommentarer, även när det egentligen inte behövs. Ovanstående exempel är kanske det mest kända och extrema, men det är inte unikt. Det finns till och med hemsidor dedikerade till att visa upp exempel på dålig fan-textning, vilket ofta innebär just onödiga översättarkommentarer. En av anledningarna till detta fenomen är troligtvis den attityd som finns hos många animé-fans, som helst föredrar en så ordagrann översättning som möjligt, helt utan försök att anpassa saker till andra språk. Detta är kanske till en viss del en reaktion på att många officiella översättningar (speciellt dubbningar) av animé ofta tar sig stora friheter och ändrar om lite väl mycket i materialet i försök att anpassa det till västerländska smaker. Det kan dock också bero på att vissa västerländska fans av animé har fått föreställningen om att Japansk kultur, och därmed också det japanska språket, är mycket mer avancerat och mångbottnat än sin västerländska motsvarighet, och att de som tittar på animé därför är lite finare och bättre än de som tittar på ”vanlig” tecknad film. De vill gärna tro att ”keikaku” är ett svåröversatt ord med många djupa meningar som en korkad västerlänning aldrig skulle kunna ana, och ser gärna att det finns många oöversatta ord i textningen då de i så fall kan låtsas att de minsann vet exakt vad orden betyder, och egentligen inte behöver läsa översättarens kommentar.

Publicerat av Fredde 

Live action-version av Akira missar poängen med Akira

7 Dec

Det har florerat en hel del rykten och nyheter om att Hollywood ska göra en live action-version av den klassiska animé-filmen Akira, och naturligtvis är många nördar upprörda. Ska Twilight-stjärnan Robert Pattinson spela huvudrollen?! Ska filmen utspela sig i Neo-Manhattan i stället för i Neo-Tokyo?! Kommer våldet tonas ner för att filmen ska få en lägre åldersgräns?! Kommer det att finnas några japanska skådespelare i den över huvud taget, eller ska de alla bli ersatta av vita amerikanare?! Usch och fy! Många drar sig också till minnes den mindre lyckade amerikanska filmatiseringen av animén Dragon Ball, och fruktar att resultatet ska bli likadant i detta fall. Men oavsett huruvida ovanstående rykten och farhågor är sanna finns det ett större problem med en live action-version av Akira: Det faktum att det är live action. Läs mer

Veckans nördfavorit – Allenby Beardsley

1 Aug

Att se en karaktär med svensk nationalitet i en japansk animé är tämligen ovanligt. Att denna karaktär är något annat än en obskyr sidofigur är ännu ovanligare. Det är därför som Allenby Beardsley i animén Mobile Fighter G Gundam är så intressant.

G Gundam har alltid varit en udda fågel bland Gundam-animés. De flesta av dessa är relativt allvarliga historier som är tänkta att ge en hyfsat realistisk (ja, så realistisk som en värld med jättestora färgglada robotar kan vara, det vill säga) skildring av krig och det elände som krig för med sig. G Gundam är däremot mycket muntrare, om än med en hel del melodrama och mycket manliga tårar. Den utspelar sig i en framtid där krig har ersatts med Gundam-striden, i vilken alla världens länder (som har fått tillägget Neo- till sina namn) får ha en representant med en egen specialdesignad Gundam-robot. Striden hålls vart fjärde år, och det land som vinner får sedan regera över världen fram tills nästa Gundam-strid.

G Gundams huvudperson är Neo-Japans representant, Domon Kasshu, som måste besegra alla motståndare, både för att vinna striden åt sitt land och för att ta reda på var hans bror har tagit vägen med det fruktansvärda vapnet känt som Devil Gundam. De flesta av avsnitten handlar om hur Domon möter en ny motståndare från något land, besegrar denne och lär sig något om sig själv, återförenar en familj, får en ny vän, eller någon liknande animé-kliché.

Neo-Sveriges representant är Allenby Beardsley, som styr Nobel Gundam, vilken av någon anledning är utformad som en japansk skolflicka. Ja, det är konstigt, men den är ändå relativt normal jämfört med många av de andra knäppa robotarna som dyker upp i serien. Vad som är intressant med Allenby är att hon, till skillnad från den stora majoriteten av andra kombattanter i serien, faktiskt får medverka i mer än ett avsnitt. Efter att ha blivit besegrad av Domon blir hon en god vän till honom (och kanske en smula romantisk rival till Domons assistent Rain Mikamura) och de brukar träna tillsammans, ofta när Domon måste lista ut något nytt knep för att besegra sin senaste fiende.

Som person är Allenby för det mesta glad och munter, många gånger som kontrast till Rain som kan vara en smula tjurig och ofta grälar med Domon. Allenbys assistenter från Neo-Sverige vill helst använda en speciell maskin som förvandlar henne till en vild bärsärk i strid för att de ska vinna, men hon ogillar detta starkt och vill helst av allt vinna sina strider på egen förmåga. Och även om hon inte vinner Gundam-striden (föga överraskande är det Domon som gör det) så är hon ändå till stor hjälp i den stora slutstriden mot Devil Gundam.

Det kan för övrigt nämnas att både Neo-Norge och Neo-Danmark också har representanter i Gundam-striden, men Neo-Danmarks representant blir besegrat i ett avsnitt och syns inte till igen, och Neo-Norges representant får inte ens vara huvudpersonen i något avsnitt, utan bara en sidofigur som blir besegrad av en annan sidofigur. Så det är inte svårt för oss svenskar att vara stolta över våran representant och hennes kämparglöd, även om ”Allenby Beardsley” inte låter speciellt svenskt.

Publicerat av Fredde 

Veckans nördfavorit – Mitsune Konno

12 Sep

När jag var yngre blev jag instruerad i en rad olika animé-serier utav ett par av mina vänner, däribland Ande och Argelius. De visade mig bland annat Naruto (vilket ledde till den ökända Naruto-dubben och amatörstudion Gubbar som Dubbar), Cowboy Bebop och Trigun men den serien som både Ande och jag tyckte allra mest om var Love Hina. Alla ni som känner till Love Hina tänker förmodligen vid det här laget något i stil med ”vilka pervon de där MsO-killarna är” och även om så absolut är fallet så är det inte enda anledningen till varför vi tyckte om Love Hina.

För er som däremot inte känner till Love Hina kommer här en kort genomgång utav storyn. En ung kille, Keitaro Urashima flyttar in till sin farmors vandrarhem för att kunna studera i lugn och ro då han mest av allt i hela världen önskar att komma in på Todai (Tokyo University). Detta för att han som liten pojke gjorde ett löfte till en liten flicka att de båda en dag skulle gå på Todai tillsammans. Vad han dock inte vet är att hans farmor har gjort om vandrarhemmet till ett flickpensionat. Detta leder till tillfälle efter tillfälle då Keitaro råkar se pensionatets fem inneboende flickor nakna eller i badet. Faktum är att de flesta av skämten i serien bygger på just det.

Love Hina har därför blivit en väldigt utskälld serie, bland annat också för att två av pensionatets flickor är typ tolv och för att Keitaro ser precis som som seriens skapare Ken Akamatsu (läs; self-insertion). I Love Hinas försvar kan jag dock säga att i varje fall animén (för jag läste aldrig mangan) faktiskt var jävligt rolig. Avsnitten handlade ofta i stort om saker som rörde Todai eller giftermål men de blandades nästan alltid upp med helt galen slapstick. Keitaro fick stryk på underbart kreativa sätt och de slutade nästan alltid med att han flög iväg med blodig näsa i solnedgången.

Min personliga favorit bland flickorna (för att komma till nördfavoriten alltså) var den äldsta av dem, Mitsune ”Kitsune” Konno. Hon kallades för Kitsune (jap. räv) eftersom hon älskade att spela de andra inneboende (speciellt Keitaro) allsköns mer eller mindre elaka spratt. Hon var lurig och pengahungrig men också väldigt snäll innerst inne. Hon tyckte bara inte om att visa det. Inte utav stolthet utan snarare för att det var mycket roligare att bara jävlas. Förutom det var hon väldigt glad i alkohol. Faktum är att så vitt jag minns slutade många avsnitt med att hon var full i sin ensamhet, vilket kanske inte direkt var något att se upp till men å andra sidan är det ju bara tecknat. Helst av allt ville hon att Naru (Keitaros ”love interest”)  skulle erkänna att han tyckte om Keitaro och försökte därför ofta para ihop de två på olika sätt.

Hon beskrivs i allra första avsnittet som en frilansande författare men detta återknyts aldrig till igen. Varken i animén eller (vad jag har förstått) i mangan. Faktum är att hon i aldrig ens sätter sig framför en skrivmaskin. Däremot vill jag minnas att hon var tvungen att jobba på ett strandcafé för att betala av sin dryckesskuld men det är allt.

Hon var rolig, elak och lätt snyggast bland flickorna på Hinata inn (förmodligen för att hon var den enda som var över 18) och hon var alltid en doldis i serien. Faktum är att alla flickorna i Keitaros liv fick åtminstone ett eget avsnitt utom Kitsune. Hon fick bara vara med som biroll. Därför kan hon få äran att vara veckans nördfavorit!

Publicerat av Jönsson

Veckans nördfavorit – James

1 Aug

Make it double!

James är den ena mänskliga halvan av Team Rocket-trion som hemsöker Ash Ketchum och hans vänner i Pokémon-animén. Förutom Brock är James nog den enda anledningen till at man orkar fortsätta titta ibland. Men varför bara James och inte hela Team Rocket?

Jo för att Team Rocket är fullständigt värdelösa. Ande påpekade en gång att om de hade dykt upp lite mer sällan hade de varit mer troliga som hot men nu dyker de upp i vart enda avsnitt och de får stryk på exakt samma sätt varje gång. Barn tycker visserligen om upprepning och man får väl säga att det är lite kul att veta hur varje avsnitt kommer att sluta för skurkarna men om de bara kunde få vinna en enda gång hade de blivit så mycket häftigare.

James är visserligen också helt värdelös men man kan inte hjälpa att tycka om honom. Han vill så gärna vara ond och elak men det går aldrig så bra. Han tycker verkligen om sina och ofta andras pokémon och hans pokémon tycker verkligen om honom. Han kommer från ett rikt laglydigt hem som han rymde ifrån för att han inte ville gifta sig mot sin vilja.

När Team Rocket först introducerades var de riktigt onda och verkade till och med farliga. James bar alltid en ros som han visade när det var dags för det gamla Team Rocket-mottot.  Detta gjorde honom dock snabbt till en rätt tydlig parodi på bishounen-karaktärer. Det känns som att författarna beslutade att han skulle vara just en parodi istället för bara ännu en bland så många andra animé-bishies. På grund av detta pratar han väldigt teatraliskt och smått fjolligt. Detta tillsammans med hans vägran att gifta sig och hans vägran att accpetera sin kollega Jessie som något annat än en vän samt det faktum att han ofta klär ut sig till kvinna har gjort att många fans ser honom som homosexuell. Detta till trots att det många andra fans som ser honom som väldigt straight och att han och Jessie snart kommer att gifta sig.

James är lite dum, rätt snäll egentligen och, tillsammans med Brock, det lätt roligaste med pokémon-animén. Därför är han veckans nördfavorit.

På svenska gjordes James röst utav min idol inom dubbningsbranchen – Andreas Nilsson. Denna man har ensamrätten på att göra Kalle Ankas röst här i Sverige och gjorde den berömde nörden Glasögonsmurfen när smurfarna begav sig på TV3.

Namnen Jessie och James kommer naturligtvis från den laglöse Jesse James som härjade i staterna på 1800-talet.

Publicerat av Jönsson

Veckans nördfavorit – Char Aznable

2 Jul

Gundam jämförs ofta med Star Wars. De är båda två långlivade science fiction-historier med minnesvärda farkoster och karaktärer som dykt upp i många olika medier genom åren och blivit kulturikoner i sina respektive hemländer, för att inte tala om resten av världen (fast Star Wars är säkert större internationellt än Gundam, även om den senare på senare år börjat försöka lanseras lite i västvärlden också). Och om Gundam är Japans motsvarighet till Star Wars så är Char Aznable dess motsvarighet till Darth Vader; den ikoniska och smått mytomspunne skurken.

Det första som slår en med Char är nog hans utseende, speciellt i den ursprungliga Gundam-animén, Mobile Suit Gundam. Likt Vader tillbringar han majoriteten av sin tid med ansiktet dolt bakom en mask, även om det i Chars fall inte handlar om något livsuppehållande system eller fula ärr eller dylikt. Faktum är att han då och då tar av sig masken och visar att han har ett vackert ansikte med blont hår och tankfull blick. En riktig brudmagnet, med andra ord. Lika slående är hans tendens att använda sig av mobile suits (Gundams namn på de stora robotarna de slåss med) med röd färg, möjligen inspirerat av det gamla flygaresset Röde Baronen. Likt denne är Char en riktigt farlig pilot oavsett om han styr en enkel MS-06S Zaku II eller någon mer avancerad tingest såsom den mäktiga MSN-02 Zeong. Faktum är att vissa Gundam-nördar brukar skoja lite om att det måste vara den röda färgen som gör att Chars mobile suits verkar prestera mycket bättre, röra sig snabbare och slå hårdare även om de är av samma modell som de som används av ”vanliga” piloter.

Det mest intressanta med Char är dock hans personlighet och motiv. Jag får nog ta och utfärda en spoilervarning för er som inte sett de gamla Gundam-animéerna innan jag fortsätter. Läs inte vidare om ni inte vill ha viktiga delar av handlingen avslöjade! Läs mer