Tag Archives: Arkadspel

Nördfavorit – Anita Sarkeesian

8 Jan

Anita Sarkeesian i en arkadhall.Debatten om huruvida elektroniska spel kan klassas som ett konstnärligt medium har pågått ett bra tag nu, och handlar ofrånkomligen ofta om hur olika människor definierar ”konst” (för att inte tala om ”spel”). Personligen är jag övertygad om att det interaktiva mediet har en oerhört stor potential att kunna generera väldigt intressant och värdefull konst, och att viss sådan faktiskt redan har genererats genom årens lopp, även om vi fortfarande bara är i början av mediets historia, med många staplande steg och intressanta idéer som fastnar i återvändsgränder. Ett av tecknen på spels konstnärliga potential är det faktum att de av vissa människor faktiskt har börjat kritiseras som konst. Många recensenter och skribenter har börjat titta på spel från annat än den rent tekniska synvinkeln, och börjat diskutera vad spels grafik, musik, handling, och kanske viktigast av allt, vad de låter spelaren göra, kan tänkas säga om spelets budskap och mening, avsiktligt eller oavsiktligt. En sådan person som analyserar spel, i hennes fall från en akademiskt feministisk synvinkel, är Anita Sarkeesian. Läs mer

Wreck-It Ralph: Ett tecken i tiden?

7 Jun

I och med att den Disney-ägda animationsstudion Pixar har skördat sådana stora framgångar med sina datoranimerade filmer är det lätt hänt att man glömmer att Disney själva fortfarande håller på att göra animerade filmer, orelaterade till Pixar. 2010 kom till exempel Tangled ut, vilken var Disneys 50:e ”officiella” tecknade långfilm, och den var, trots mindre lovande trailers, faktisk ganska hyfsad, och definitivt en passande film att fira det uppnådda antalet med. 2011 kom en ”traditionellt” animerad film om Nalle Puh, och i år är det alltså dags med ännu en datoranimerad film, med titeln Wreck-It Ralph. Läs mer

Mahvel baybee!

15 Mar

Med tanke på diskussionen kring Street Fighter-spelare som använder mindre väl valda ord mot kvinnliga motståndare, kan det vara värt att uppmärksamma en roligare och definitivt mer kreativ kommentator av fightingspel-matcher. Här är en klassisk video som sammanställer diverse klipp från olika matcher i en turnering för spelet Marvel vs. Capcom 2. Klippen har som gemensam nämnare en spelare (Michael “IFC Yipes” Mendoza) som kommer med diverse smått bisarra kommentarer om vad som pågår på skärmen.

Videon blev naturligtvis snabbt en internetmem med allt vad det innebär, inklusive den här roliga bilden:

Publicerat av Fredde

Nördfavorit – Mike Haggar

13 Apr

Borgmästarens dotter har blivit kidnappad av ett gäng skurkar, och nu måste några tuffa typer klå upp dessa skurkar och rädda dottern. Det är en ganska typisk handling i många gamla och nya elektroniska spel (för att inte tala om diverse kackiga actionfilmer). Men i Capcoms klassiska beat ’em up-spelet Final Fight är detta inte hela historien, då borgmästaren i staden Metro City inte är någon gammal gråhårig gubbe som ber några modiga unga män om hjälp. Han är i stället ingen mindre än den extremt biffige före detta proffsbrottaren Mike Haggar, som iklädd ett par brallor endast upphållda med stort bälte över axeln, och med en mustasch på Tom Selleck-nivå, beger sig ut på sin stads gator och klår upp bovarna själv. Ja, han har förvisso sin dotter Jessicas pojkvän Cody och sin ninja-polare Guy till hjälp, men ingen av dessa är på långa vägar lika minnesvärda, och ärligt talat så skulle nog Haggar kunna klara biffen helt själv. Läs mer

Veckans nördfavorit – Mario

16 Okt

Marios skapare (och tidigare nördfavorit), Shigeru Miyamoto, har vid något tillfälle sagt att hans skapelse kan jämföras med Charlie Chaplin. Utöver mustaschen finns det inga uppenbara fysiska likheter mellan de två, men vad Miyamoto menar är att Mario, likt Chaplin, kan ta sig an nästan vilken roll som helst när det behövs. Ibland var Chaplin en sorglös luffare, i andra fall en polis, eller boxningsdomare, eller fabriksarbetare, eller diktator, eller något annat. På samma sätt var Mario i sitt första spel (Donkey Kong) en snickare, sedan blev han rörmokare, fabriksarbetare, byggnadsrivare, sportdomare och sportdeltagare, doktor och naturligtvis hjältemodig räddare av prinsessor.

I ett tidigare inlägg om Luigi påpekade jag att Mario egentligen inte har några utmärkande personlighetsdrag, och att hans fega, klumpiga men välmenande bror därför är en mer intressant karaktär. Men det är kanske just Marios avsaknad av speciella egenskaper som gör det så lätt för honom att anta vilken roll som helst. Mario-spelen verkar aldrig ha några problem med att använda vilken intressant spelidé som helst, eftersom deras huvudperson är så anpassningsbar. ”Mario kan inte flyga” säger kanske någon till Miyamoto, och då säger han ”då får vi väl ge honom en slängkappa eller mössa med vingar så att han kan flyga”. ”Mario kan inte simma.” ”Då kan han klä ut sig till en groda.” ”Mario kan inte spruta vatten.” ”Då kan han bära runt på en vattenkanon.” Får man en bra idé till ett nytt sätt att spela på så kan Mario på något sätt göra det, hur konstigt det än kan verka.

Ett uppenbart tecken på denna anpassningsbarhet är att han fortfarande är med i nya och omtyckta spel. Sedan hans debut på 80-talet har massvis med spelkaraktärer haft sina uppgångar och nedgångar, ofta för att de har något specifikt tema som inte är lika lätt att anpassa till ny teknik och nya smaker bland spelarna. Exempelvis har hans stora konkurrent på 90-talet, Sonic, fortfarande inte lyckats göra riktigt bra ifrån sig i 3D-perspektiv, medan spel som Super Mario 64 och Super Mario Galaxy höjs till skyarna av recensenter och spelare. Även de ”sämre” Mario-spelen (bland dessa brukar räknas Super Mario Bros. 2 och Super Mario Sunshine) kan inte kallas direkt dåliga och är ofta bättre än de bästa av konkurrenternas spel. Mario verkar i princip vara tidlös och ständigt tilltalande, kanske just eftersom han är en sådan okomplicerad och anpassningsbar figur. Jag tror inte att någon kan säga annat än att han är både en nörd- och ickenördfavorit.

Publicerat av Fredde 

Sci-Fimässan… i Helsingborg?!

8 Okt

Jag hade sett en del annonser för att Sci-Fimässan skulle inträffa i början av oktober, men hade inte brytt mig så värst mycket då jag inte kände för att åka till Malmö en tidig dag igen. Inga jätteintressanta kändisar och inget sällskap från resten av Markera som Olästs ”redaktion”, ingen anledning att åka dit igen, tänkte jag. Men så upptäckte jag att mässan inte skulle hållas i Malmö, utan här i Helsingborg! Och lokalen skulle vara Sundspärlan, vilket ju är så gott som promenadavstånd från där jag bor. Då såg jag ingen anledning att inte ta mig dit.

Vädret var regnigt och ruskigt på Lördagsmorgonen, men kön hann bli ganska så lång innan den släpptes in (kanske för att det hade stått i annonserna att de skulle öppna 10.00, men i stället öppnade 10.30). Två herrar som var utklädda till jediriddare fick nytta av sina kostymer när en regnskur drog förbi och de helt enkelt kunde dra upp sina huvor. Det hade man inte klarat i Star Trek-uniformer eller vampyrsmink.

Sundspärlans lokaler var något större än de i Malmö, så det hann inte bli riktigt lika trångt under den tiden jag var där. En av de största anledningarna till besöket var att det hade nämnts att det skulle finnas klassiska arkadspel. Och visst, i en hörna tillsammans med några flipperspel fanns två arkadklassiker: Ataris Breakout och Namcos Arkanoid (som råkar vara en väldigt uppdaterad version av just Breakout). Jag hade tagit med mig en hel del mynt för spelandet, men det visade sig att båda maskinerna var inställda på att fungera helt gratis. Så jag tillbringade en hel del tid med att studsa bollar mot block och lyckades få till ett ganska hyfsat highscore på Breakout. Med tanke på att jag inte kunde se någon annan person som spelade på maskinen misstänker jag att jag mitt highscore fick stå kvar ett tag (jag såg dock en herre som använde Arkanoid-maskien som bord för att sätta ihop en legofigur han just köpt). Ska det verkligen vara så svårt att hitta någon annan nörd med intresse av spelhistoria på en science fiction-mässa?

Utställningen av rekvisita var återigen ganska liten, men det fanns en del intressanta prylar såsom en apskalle från Indiana Jones and the Temple of Doom och min favorit, en polisjacka från Terminator 2: Judgement Day med metallkrokar som armar.

Resten av tiden tillbringade jag med att vandra runt och titta de olika leksaker som fanns att inhandla. En del av dem var lite udda, till exempel en smakfull Star Wars-figur kallad Disturbance at Lars Homestead som avbildar ögonblicket innan Luke Skywalkers fosterföräldrar blir ihjälskjutna och uppbrända, och Kirk och Picard ridandes på hästar från Star Trek: Generations. Den enda Gundam-relaterade sak jag kunde hitta var en modell av hjältarnas rymdskepp i Mobile Suit Gundam 0083, vilken i och för sig var ganska häftig, men lite väl stor och dyr för att jag skulle inhandla den (Gundam 0083 är ändå, förutom den svängiga titelmelodin, inte någon av mina favoriter). I stället köpte jag den leksak jag missat på förra Sci-Fimässan, nämligen en figur föreställande en av de tidiga konceptbilderna av hur Luke Skywalker (eller Starkiller, som han/hon då kallades) hade kunnat se ut. Faktiskt en riktigt kul figur, speciellt eftersom det följde med en löstagbar gasmask, en referens till en annan konceptbild.

Det var överlag ett trevligt besök och jag hoppas att Sci-Fimässan återvänder till Helsingborg nästa år igen, både för att det underlättar för mig och för att jag tyckte att Sundspärlans lokaler funkade bättre än de i Malmö. Hoppas bara det kommer lite nya intressanta kändisar och mer intressant rekvisita.

Publicerat av Fredde

Veckans nördfavorit – Michael Jackson

24 Apr

Poplegenden Michael Jackson har en mörk hemlighet. Den var inte så värst uppenbar till en början, men med åren har mer och mer bevis kommit fram som bara kan leda till en slutsats: Han är en nörd.

Att hans musik gillas av nördar kan inte räknas som ett bevis, det finns massvis (kanske fler?) med icke-nördar som också gillar den. En del av hans låtar, till exempel Thriller (som uppenbarligen handlar om att nörda in sig på gamla skräckfilmer), har dock ett visst nördtema, och ännu mer uppenbart blir det i musikvideorna. Många av dem, speciellt de senare, har influenser av science fiction, och i musikvideon till Scream förekommer det till och med animé, vid en tid då detta fortfarande inte hade fått det enorma genomslag i väst som det senare skulle få, och därmed fortfarande var nördarnas territorium allena. Läs mer

Det var inte bättre förr

23 Mar

Jag har märkt en oroande tendens på hemsidor och i tidningar dedikerade till retro-spelande (speciellt insändarsidan till Retro Gamer, en aldrig sinande källa av gnälliga gamla spelnördar), en tendens till att klanka ner på moderna spel och säga att inget spel till nuvarande konsoler kan jämföras med ”klassikerna” från ”den gamla goda tiden”. Argumenten för detta brukar röra sig kring att moderna spelskapare bara är stora, opersonliga företag som pumpar ut oorginella FPS och sportspel (tänk Electronic Arts), medan spelskaparna på 80-talet minsann alla var entusiastiska hemmaprogrammerare med makalösa konstnärliga ambitioner som skapade storverk i 8 bitar. På den tiden fanns det massvis med nyskapande och originella genrer medan det nu för tiden bara finns blodiga Grand Theft Auto-kopior och spel som ersätter substans och djuphet med flådig grafik.

Garvade spelnördar (vilket jag gärna vill tro inkluderar undertecknad) vet dock att detta bara är trams. Det finns massvis med skitdåliga gamla spel från ”den gamla goda tiden”, spel som för det mesta dock ignoreras, ses på med extremt tjocka nostalgiglasögon eller försvaras med argument som ”det var före sin tid” och ”på den tiden fick man kämpa för att komma någonstans i ett spel, inte bara bli hålld i handen hela tiden” av retronördarna. Den berömda spelkraschen på 80-talet var ju faktiskt resultatet av ett överflöd av rent skräp på spelhyllorna. Och visst fanns det stora opersonliga spelföretag även då, klassiska spelskapare som Atari och Nintendo anklagades ofta för monopolistiska tendenser och skumma sätt att göra affärer. Argumentet att spelgenrerna var fler ligger det en viss sanning i, men det var egentligen mest för att man ännu inte riktigt var säker på vad som kunde bli ett bra spel och kastade saker mot väggen för att se vad som fastnade. Många ”nyskapande” spel är i dag fullständigt bortglömda eller ses bara som historiska kuriositeter, och det finns för det mesta en anledning till det; ingen vill spela det spännande livet som aktiehandlare eller utomjording som trillar ner i hål hela tiden. Med detta inte sagt att det bara dök upp nyskapande spel, för varje Pong eller Street Fighter eller Dragon Quest fanns det högvis med ”TV Tennis” (som Pong, fast med annat namn!) eller ”Fighter’s History” (som Street Fighter, men karaktärerna har hattar!) eller ”Glory of Heracles” (som Dragon Quest, men i antikens Grekland!).

Och de som hävdar att spel nu för tiden inte är originella och bara handlar om blod och våld och snusk (inte för att det måste vara något fel på det) verkar inte ha spelat Shadow of the Colossus eller Phoenix Wright eller Super Mario Galaxy eller Pokémon eller Katamari Damacy eller Little Big Planet eller Freshly Picked: Tingle’s Rosy Rupeeland eller… Ja, ni fattar.

 Jag är inte av den åsikten att spel var bättre förr. Jag är dock inte heller av åsikten att spel var sämre förr. Jag tycker att spel var lika bra förr. Och det borde du också tycka.

Publicerat av Fredde