Tag Archives: Böcker

Nördfavorit – Marguerite St. Just

5 Aug

Marguerite i en bokillustration.Året är 1792. Den franska skådespelerskan och charmanta societetsdamen, av många kallad ”den smartaste kvinnan i Europa”, Marguerite St. Just bor i England och är likt många andra engelsmän fascinerad av berättelserna om en mystisk man endast känd som ”Den röda nejlikan” (på engelska ”The Scarlet Pimpernel”, det är möjligt att ”nejlika” egentligen inte är rätt översättning av blomman i fråga). Denne brukar tillsammans med sina kompanjoner i ”Den röda nejlikans liga” titt som tätt resa till Frankrike, och med listiga planer hjälpa franska adelsmän att fly landet, då den franska revolutionen just då pågår, och blåblodiga herrar och damer riskerar att avrättas i den fruktade giljotinen. Ingen vet vem den röda nejlikan egentligen är, då han de få gånger han setts alltid varit utklädd till andra personer, som en del av hans djärva planer. En sak är dock Marguerite säker på: Han kan definitivt inte vara hennes make, den stilige men smådumme slöfocken till engelsk adelsman vid namn Percy Blakeney. De som kan sina superhjältar vet nog hur denna historia kommer att sluta… Läs mer

Terry Pratchett 1948 – 2015

13 Mar

Jag var nog tolv år gammal när jag såg den märkliga animerade TV-serien Soul Music, baserad på Terry Pratchetts bok tpratchettmed samma namn. Lyckligtvis var jag ung nog för att se förbi det faktum att röstskådespeleriet var sisådär och att själva animationen var nästan osynlig. Ingen rörde sig normalt, ingen talade normalt, inget lät normalt men jäklar om jag inte föll för det. För en värld där Döden är en karaktär som bär en lie, har en häst som heter Binky och TALAR ENBART I VERSALER. En värld som flyger genom rymden buren på fyra elefanter som står på en jättelik sköldpadda. En värld som Discworld.

Efter att ha sett serien kastade jag mig över böckerna den var baserad på. Men redan då fanns där väldigt många att välja på.
Lyckligtvis behövde man inte läsa dem i någon speciellt ordning (förutom de första två, The Colour of Magic och The Light Fantastic) utan de var och är alla helt fristående berättelser. Jag kunde därför pratchett-tshirtplocka och läsa lite som jag ville. Tack vare Christopher Lees fantastiska insats som Döden hade jag från TV-serien redan fått en favoritkaraktär men det tog inte lång tid innan jag fick fler. Mustrum Ridcully – ärkekanslern på Osynliga Universitetet, Bibliotekarien, Agnes Nitt, ConinaCohen Barbarens dotter och självklart Rincewind – världens fegaste och sämsta troll(l)karl. För att inte tala om Dödens dotterdotter Susan Sto Helit som kan ha varit den första fiktiva personen som jag blivit kär i.

När jag sedan, ca tio år senare började läsa böckerna igen hade jag givit mig tusan på att jag skulle läsa dem allihop. Och det gjorde jag också. Det tog mig lite mer än ett år att få läst alla (då) 39 böcker och jag lärde således känna karaktärer jag missat vid första genomläsningen*. Samuel Vimes, Esmeralda Weatherwax, Moist von Lipwig, Havelock Vetinari, Angua von Überwald och Tiffany Aching. Jag älskade dem allihop och alla kom från samma briljanta penna.

*Jag såg även om Soul Music. Gör för allt i världen inte det!


Terry Pratchett diagnosticerades 2007 av en ovanlig form av sjukdomen alzheimers. Sakta men säkert berövade sjukdomen honom på förmågan att skriva och läsa ordentligt. Han kunde fortfarande författa, och det gjorde han också men nu med hjälp av en personlig assistent som skrev ned allt det Terry dikterade. Efter sjukdomens intåg tog Pratchett ställning i frågan om dödshjälp. Han menade på att en person har rätt att dö med värdighet om personen det så önskar och ville själv kunna ha alternativet att göra det om hans sjukdom förvärrades.

Den 12 mars 2015 somnade Terry Pratchett in i sitt hem efter en kort tids sjukdom i sin säng omringad av sin familj och sina katter. Han dog av naturliga orsaker och han dog på det sätt som han själv ville. Det gör inte saken lättare för oss som växte upp med den värld han skapade. Pratchett gjorde fantasy roligt, lättillgängligt och nyanserat. Han drev med förutfattade meningar och han belyste det mänskliga i oss alla genom att visa oss det från ett annat perspektiv.

Några minuter efter Terrys död publicerades tre stycken tweets på hans officiella kanal;

”AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER.

Terry took Death’s arm and followed him through the doors and on to the black desert under the endless night.

The End.”

pratchett

Skivan snurrar långsammare nu.

Publicerat av Jönsson

Freddes länkar: The H.P. Lovecraft Literary Podcast

10 Mar

De har också en väldigt stilig webbdesign.Här är en utmärkt podcast för alla som gillar den gamle skräckförfattaren H.P. Lovecrafts alster (och vilken sann nörd gör inte det?), med den fyndiga webbadressen hppodcraft.com. De båda programledarna, Chad Fifer och Chris Lackey är stora Lovecraft-nördar (de var till exempel båda inblandade i den genialiska stumfilmsversionen av The Call of Cthulhu), och de har vid det här laget ägnat avsnitt åt i princip samtliga Lovecrafts berättelser, långa som korta, bra som dåliga (för ärligt talat så finns det mycket skrivet av Lovecraft som inte är av så väldigt hög kvalitet). Deras diskussioner kring historierna är ofta ganska skämtsamma, de gillar till exempel att peka ut lustiga återkommande teman såsom Lovecraft-karaktärers tendens att svimma titt som tätt, men de brukar för det mesta också komma fram till vad det är som är så speciellt med Lovecrafts skräck, vilka universala teman han utgår ifrån som gör att hans historier, när de är som bäst, fortfarande är läskiga ännu i dag.

ProgramledarnaEftersom de vid det här laget som sagt har gått igenom alla Lovecrafts skriverier handlar nya avsnitt av podcasten nu i stället om andra skräckhistorier, i huvudsak de som inspirerade Lovecraft på något sätt. Vad som är praktiskt med detta är att de alltid endast ägnar sig åt berättelser som numera är public domain (inklusive Lovecrafts egna), och därmed gratis kan återfinnas på internet (de är till och med vänliga nog att lägga upp länkar till historierna för varje avsnitt). De har också producerat ett antal ”full story readings”, det vill säga små ljudböcker av kompletta Lovecraft-historier, som jag förvisso inte har lyssnat på, men om de små upplästa utdrag av historierna som förekommer i de reguljära avsnitten är en indikation på kvaliteten så kan det vara värt att kolla in.

Förresten, låt dig inte avskräckas av förstasidans snack om ”subscribers only”, detta gäller enbart för de avsnitt som handlar om icke-Lovecraft-historier. Samtliga avsnitt om Lovecrafts berättelser är gratis att ladda ner, så det är bara att bläddra sig bakåt genom arkivet och börja från början, då kommer du ha gott om material att lyssna på ett bra tag framöver. Och om du skulle gilla podcasten väldigt mycket så är det ju ändå inte helt fel att betala en slant för att nya avsnitt ska produceras och finnas tillgängliga att ladda ner.

Nördfavorit – Kungen i gult

12 Mar

Kungen i gult, illustrerad av Chambers själv.Författaren Robert W. Chambers (1865-1933) var tämligen produktiv under sin livstid, och hans böcker lär också ha sålt hyfsat bra, men numera är det egentligen bara en bok han är känd för, och det främst i de nördigare kretsarna: The King in Yellow, som gavs ut 1895. Boken är, likt många andra av Chambers böcker, en samling kortare noveller, och det är egentligen bara de fyra första som har direkt med titeln att göra, även om resten ändå har vissa tematiska likheter. Titeln syftar på en fiktiv pjäs med samma namn, som när den i tryckt form läses av personer i novellerna driver dem till olika typer av galenskap. Läs mer

Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Hob, Hobbit eller Homp?”

19 Jun

Som jag tidigare påpekat har jag svårt för översättningar av namn. Om en historia utspelar sig i Storbritannien bör väl karaktärerna heta vad Bilbode heter och inte få försvenskade namn även om texten är översatt till svenska? Varför Gilderoy Lockheart och Horace Slughorn från böckerna om Harry Potter fick byta namn till Gyllenroy Lockman och Horace Singelhorn på svenska kan jag inte riktigt förstå. Förklaringen är säkerligen att böckerna primärt riktar sig till barn, oavsett vilket språk de utkommer på och svenska barn betros inte med att förstå engelska namn. Ett annat exempel är Alastor ”Mad-Eye” Moody från samma bokserie. På svenska fick han behålla sitt vanliga namn men fick ett nytt smeknamn i form utav ”Monsterögat”. Smeknamnet var inte menat att vara ett kärleksfullt sådant och det beskrev det faktum att han låtit ersätta ett av sina biologiska ögon med ett magiskt dito som var oproportionerligt stort och såg obehagligt ut. På så vis var smeknamnet inget riktigt namn utan en beskrivning och således fick det översättas. För mig känns det ändå märkligt men jag förstår det beslutet bättre än att Gilderoy blev Gyllenroy.

Läs mer

Övärlden: Fantasyböcker från 70-talet

15 Aug

Vid ett biblioteksbesök i våras lånade jag en tjock bok med den övergripande titeln ”The Earthsea Quartet”, vilket som titeln antyder är en samling av de fyra första böckerna i Ursula K. Le Guins fantasybokserie om världen kallad ”The Earthsea”, på svenska översatt till ”Övärlden”. Jag har börjat försöka göra ett visst ”könskvoterande” i mitt läsande efter att ha insett att jag faktiskt inte läst så värst många böcker av kvinnliga författare (vilket nog är ganska vanligt bland manliga läsare av nördlitteratur), så därför tyckte jag att de passade utmärkt att ge sig an en bokserie som brukar anses som en klassiker i fantasygenren.

Trogna Markera som Oläst-läsare har nog sett att jag skrivit en hel del inlägg om ”science fiction-filmer från 70-talet”, eftersom det under denna tid gjordes många science fiction-filmer i en stil som var ovanlig före det årtiondet och som kanske blivit ännu mer ovanlig efter det. Det var filmer där politik, filosofi och andra djupa teman kom i första hand och där action med rymdskepp, utomjordingar och strålpistoler var mer ovanligt. Vad jag insåg när jag läste böckerna om Övärlden var att de kan sägas vara en fantasymotsvarighet till detta. Det är kanske inte helt korrekt att kalla det för just ”fantasyböcker från 70-talet” då den första boken kom ut 1968 och den fjärde 1990 (och därefter kom det ut en till 2001, som dock inte var del av samlingsvolymen jag läste), men de två däremellan kom i alla fall ut på 70-talet, och alla fyra böckerna tycks ha den ”70-talsstil” som jag associerar med tidigare nämnda science fiction-filmer. Läs mer

Rädda John Carter!

16 Mar

Filmen John Carter, baserad på Edgar Rice Burroughs (mest känd för att ha hittat på djungelhjälten Tarzan) bokserie om en amerikansk soldat från 1800-talet som transporteras till planeten Mars (eller Barsoom som marsianerna kallar den) och råkar ut för många spännande äventyr där, går för närvarande på bio, och jag skulle vilja uppmana alla Markera som Oläst-läsare att gå och se den snarast möjligast. Jag var själv nyligen och såg den och kan säga att den är en väldigt underhållande äventyrsfilm som håller sig väldigt trogen sitt källmaterial, men som också inte är rädd för att gå sina egna vägar med handlingen för att den ska fungera som en bra film, dock alltid med den största respekt för Burroughs verk.

Filmens kvalitet är dock inte den enda anledningen till att jag vill att så många som möjligt går och ser den. Jag har nämligen läst en hel del artiklar som tyder på att John Carter kanske kan komma att råka ut för samma problem som drabbat en del andra bra filmer, exempelvis det gamla båtactionäventyret Waterworld. Den filmen fick rykte om sig att vara dålig men är egentligen ganska hyfsad. Problemet med den var att den var väldigt dyr att göra och hade många produktionsproblem, vilket ledde till negativa förväntningar, vilket i sin tur ledde till dålig ekonomisk framgång på bio. På grund av en inte helt lyckad reklamkampanj, som  utgick från att gemene man redan skulle känna till den ganska obskyra karaktären John Carter, verkar denna film nu inte heller ha några stora framgångar, och jag bävar inför att den en dag ska kommas ihåg som en flopp som ingen vill se eftersom de tror att den är dålig (tyvärr händer det ju allt för ofta att försäljningssiffror likställs med kvalitet). Det är därför jag vill att folk ska se filmen, inse hur bra den faktiskt är och sprida det goda ordet till vänner och bekanta så att de också går och ser den, så att dess dåliga rykte kan motarbetas. Disney, som ger ut filmen, verkar ha velat göra den till den första i en serie filmer likt deras kassako Pirates of the Caribbean, men nu tycks de vara mer tveksamma över detta. Jag skulle dock gärna vilja se fler Barsoom-filmer, speciellt om de håller samma kvalitet som denna, så därför uppmanar jag er att göra allt för rädda John Carter!

Publicerat av Fredde

Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Sju procent”

2 Feb

En skillnad mellan att texta en TV-serie eller film och att översätta en bok eller tecknad serie är att man i det senare fallet ibland lättare kan komma undan med små missar. Vid en textning av ett program är ju de ursprungliga replikerna på det ursprungliga språket fortfarande närvarande, och även om en del tittare kanske inte förstår originalspråket (det är ju därför textningen finns där) så kan de ändå märka om skillnaderna blir lite väl stora. Och sedan finns det ju också de som tittar på ett textat program men ändå kan originalspråket (de flesta svenskar har ju trots allt åtminstone någon hum om engelska, till exempel), vilket gör det ännu svårare att undvika att någon undrar över några fel valda ord i textningen.

Men det är högst troligt att en person som läser en översättning av en bok inte först har läst den på originalspråket, och har de det så kommer de säkert ändå inte ihåg varenda formulering i den, så om en översättare ändrar på en ordvits eller slarvar med någon mindre viktig term är risken inte så stor att det upptäcks. Risken ökar dock om boken i fråga är väldigt känd och om det som felöversatts är en klassisk replik eller formulering.

Likt andra medlemmar av Markera som Olästs ”redaktion” blev jag väldigt glad när jag fick veta att det skulle vara en serie med Viktor Kasparsson i senaste numret av Agent X9, och inhandlade därför detta nummer så snart som möjligt. Det finns ju dock även andra serier i denna tidning, och en av dessa var en serieadaption av Sir Arthur Conan Doyles bok The Sign of the Four, med den berömde detektiven Sherlock Holmes i huvudrollen. Denna adaption är väldigt trogen sitt källmaterial, och börjar därför precis som boken hemma hos Holmes, som just håller på att ägna sig åt en av sina mindre rumsrena laster, nämligen att injicera kokain i armen. Hans gode vän, Doktor Watson, sitter och ser på, inte speciellt road över tilltaget. I boken, på sitt originalspråk, står följande:

”It is cocaine,” he said, ”a seven-per-cent solution.  Would you care to try it?”

Denna replik är ganska känd bland Sherlock Holmes-nördar och tas ofta upp när de diskuterar Holmes bruk av kokain, vilket i och för sig sällan omnämns i böckerna. Faktum är att det finns en Sherlock Holmes-bok, dock inte skriven av Doyle utan av en senare författare, med titeln ”The Seven-Per-Cent Solution”, som också filmatiserats med samma titel. Repliken betyder alltså att Holmes injicerar sig med en blandning av kokain och vatten (en ”lösning”, ”solution” på engelska), där kokainet är sju procent av lösningen.

I den svenska översättningen av serieadaptionen är repliken i stället:

”Kokain… en sjuttioprocentig lösning. Vill du prova?”

Som sagt, känner man inte till vad som står i originalet och inte är insatt i dosering av kokain så finner man nog inget märkligt med den översatta repliken, men även om jag inte kan speciellt mycket om droger så misstänker jag att det är en viss skillnad mellan en sjuprocentig kokainlösning och en sjuttioprocentig, och jag gissar att om Holmes injicerade sig med den senare så skulle han inte vara i stånd att lösa några brott på ett bra tag.

Publicerat av Fredde 

Nördfavorit – Ender Wiggin

20 Dec

I Orson Scott Cards science fiction-bok Ender’s Game hotas mänskligheten av en insektsliknande utomjordingsras (kallad ”buggers”), och därför håller Jorden på att utbilda unga pojkar och flickor i sin ”Battle School”, där de utför simulerade strider mot varandra i tyngdlöshet (titelns ”Spel”) för att tränas till att bli kunniga rymdofficerer. En av pojkarna är Ender Wiggin (hans förnamn är egentligen Andrew, men ingen kallar honom det) som är endast 6 år gammal när han anländer till Battle School. Ender är dock en oerhört smart sexåring, och stiger snabbt i rankerna på skolan när han lär sig hur man bäst klarar sig i Spelen. De andra barnen är dock uppenbarligen avundsjuka på hans intelligens och utsätter honom för en hel del mobbing och pennalism, och de vuxna verkar inte förstå hur smart han är och ställer ständigt till problem för honom.

Tro fasen att många unga nördar som läst boken identifierar sig med honom! Läs mer

Splinter of the Mind’s Eye: Star Wars-filmen som inte blev av?

21 Jul

Vi har tidigare här på bloggen pratat om diverse material baserat på Star Wars-filmerna, till exempel böcker, serier, spel och tecknade TV-serier, som berättar historier som utspelar sig i Star Wars-universumet, men inte är direkta adaptioner av filmerna. Denna stora och fortfarande växande samling av media har fått den gemensamma titeln Expanded Universe. Och detta expanderade universum fick sin början i en bok, skriven av Alan Dean Foster. Denna bok hade den aningen konstiga titeln Splinter of the Mind’s Eye.

Boken, som publicerades 1978, utspelar sig en tid efter den första Star Wars-filmen (eller den fjärde, hur man nu vill se det), och handlar om hur Luke Skywalker och prinsessan Leia Organa, tillsammans med droiderna C-3PO och R2-D2, kraschlandar på träskplaneten Mimban. Det är inte någon speciellt trevlig planet, och visar sig vara ännu mer ogästvänlig för hjältarna när de upptäcker att Rymdimperiet håller på med gruvdrift där. Som tur är träffar de en gammal dam vid namn Halla som kan hjälpa dem ifrån planeten, men bara om de först hjälper henne att hitta den mystiska Kaiburr-kristallen, som har förmågan att förstärka Kraften hos den som använder den. Luke inser att en sådan artefakt inte får hamna i Rymdimperiets händer, så de beger sig ut i träsket och senare ner under jorden på jakt efter templet där kristallen ska finnas, åtföljda av två stora håriga varelser kallade yuzzem. Expeditionens angelägenhet ökar när Luke inser att den diaboliske Darth Vader anlänt till planeten, och jag tror inte det är en spoiler att säga att det slutar med en dramatisk konfrontation mellan dem. Läs mer