Tag Archives: Fantasy

Terry Pratchett 1948 – 2015

13 Mar

Jag var nog tolv år gammal när jag såg den märkliga animerade TV-serien Soul Music, baserad på Terry Pratchetts bok tpratchettmed samma namn. Lyckligtvis var jag ung nog för att se förbi det faktum att röstskådespeleriet var sisådär och att själva animationen var nästan osynlig. Ingen rörde sig normalt, ingen talade normalt, inget lät normalt men jäklar om jag inte föll för det. För en värld där Döden är en karaktär som bär en lie, har en häst som heter Binky och TALAR ENBART I VERSALER. En värld som flyger genom rymden buren på fyra elefanter som står på en jättelik sköldpadda. En värld som Discworld.

Efter att ha sett serien kastade jag mig över böckerna den var baserad på. Men redan då fanns där väldigt många att välja på.
Lyckligtvis behövde man inte läsa dem i någon speciellt ordning (förutom de första två, The Colour of Magic och The Light Fantastic) utan de var och är alla helt fristående berättelser. Jag kunde därför pratchett-tshirtplocka och läsa lite som jag ville. Tack vare Christopher Lees fantastiska insats som Döden hade jag från TV-serien redan fått en favoritkaraktär men det tog inte lång tid innan jag fick fler. Mustrum Ridcully – ärkekanslern på Osynliga Universitetet, Bibliotekarien, Agnes Nitt, ConinaCohen Barbarens dotter och självklart Rincewind – världens fegaste och sämsta troll(l)karl. För att inte tala om Dödens dotterdotter Susan Sto Helit som kan ha varit den första fiktiva personen som jag blivit kär i.

När jag sedan, ca tio år senare började läsa böckerna igen hade jag givit mig tusan på att jag skulle läsa dem allihop. Och det gjorde jag också. Det tog mig lite mer än ett år att få läst alla (då) 39 böcker och jag lärde således känna karaktärer jag missat vid första genomläsningen*. Samuel Vimes, Esmeralda Weatherwax, Moist von Lipwig, Havelock Vetinari, Angua von Überwald och Tiffany Aching. Jag älskade dem allihop och alla kom från samma briljanta penna.

*Jag såg även om Soul Music. Gör för allt i världen inte det!


Terry Pratchett diagnosticerades 2007 av en ovanlig form av sjukdomen alzheimers. Sakta men säkert berövade sjukdomen honom på förmågan att skriva och läsa ordentligt. Han kunde fortfarande författa, och det gjorde han också men nu med hjälp av en personlig assistent som skrev ned allt det Terry dikterade. Efter sjukdomens intåg tog Pratchett ställning i frågan om dödshjälp. Han menade på att en person har rätt att dö med värdighet om personen det så önskar och ville själv kunna ha alternativet att göra det om hans sjukdom förvärrades.

Den 12 mars 2015 somnade Terry Pratchett in i sitt hem efter en kort tids sjukdom i sin säng omringad av sin familj och sina katter. Han dog av naturliga orsaker och han dog på det sätt som han själv ville. Det gör inte saken lättare för oss som växte upp med den värld han skapade. Pratchett gjorde fantasy roligt, lättillgängligt och nyanserat. Han drev med förutfattade meningar och han belyste det mänskliga i oss alla genom att visa oss det från ett annat perspektiv.

Några minuter efter Terrys död publicerades tre stycken tweets på hans officiella kanal;

”AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER.

Terry took Death’s arm and followed him through the doors and on to the black desert under the endless night.

The End.”

pratchett

Skivan snurrar långsammare nu.

Publicerat av Jönsson

Annonser

X-COM-historia: Lords of Chaos

19 Jan

Omslaget är i alla fall ganska schysst.Spelet Lords of Chaos är uppföljaren till Julian Gollops gamla roliga spel Chaos: The Battle of Wizards, och likt sin föregångare är det inte ögonblickligen uppenbart hur det är besläktat med de framtida X-COM-spelen. Det finns dock ändå en del intressanta likheter som gör att jag känner mig tvungen att ta med spelet i denna överblick över X-COM-spelens historia. Jag säger ”tvungen”, då jag trots spelets intressanta nyheter och överlag ganska hyfsade design har ett stort problem med det, som gjort att jag bara ägnat väldigt lite tid åt att spela det, till skillnad från de andra spelen som tagits upp hittills. Det är dock möjligt att detta är ett problem som beror på att jag missat något eller inte tagit mig an spelet på rätt sätt, vilket läsaren själv får avgöra. Men låt oss börja med det som Lords of Chaos gör rätt. Läs mer

Colbert i Sjöstad

1 Jan

Det förvånar nog ingen att humoristen Stephen Colbert inte
bara är en lysande politisk satiriker utan också en ganska stor nörd. Faktum är att Peter Jackson, mannen bakom båda trilogierna om Tolkiens nördepos Lord of the Rings har uttryckt det så här:

”I have never met a bigger Tolkien geek in my life”

Något som Colbert naturligtvis skröt om i sitt egen TV-program The Colbert Report förra året. Colberts nördfaktor och hans berömmelse gav honom chansen att själv få medverka i en liten cameo i den senaste LotR-filmen som kom ut nu i december. The Hobbit: The Desolation of Smaug. Tillsammans med sin fru och sina två barn fic Colbert spela stadsbor i den fiktiva staden Lake-town (eller Esgaroth) belägen nedanför berget Erebor där filmens titulära drake Smaug bosatt sig.

Personligen visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka när jag hörde ryktet. Det lät som en typiskt fånig grej som Colbert själv skulle kunna hitta på och börja sprida i sitt eget program. Jag tittade efter honom när jag såg filmen tillsammans med Fredde och Dawn men kunde inte hitta honom. Det var först i eftertexterna som jag fick ryktet bekräftat. En snabb googling gjorde det klart exakt vilken scen han var med i.

Här följer Colberts cameo is sin helhet:
Stephen-Colbert-in-The-Hobbit

Fånigt som det kan verka så tycker jag att det åtminstone är kul att en nörd fick möjligheten att få medverka i något som denne älskat. Det måste varit en fräck upplevelse för Colbert med familj. Jag undrar dock vad Colbert hade sagt om Jackson bad honom göra en cameo hemma hos Beorn istället?

Publicerat av Jönsson

X-COM-historia: Chaos: The Battle of Wizards

19 Okt

Trollkarl med horn!Julian Gollops nästa spel, efter Rebelstar Raiders, var även det ett turordningsbaserat strategispel, men med ett betydligt annorlunda koncept och spelsystem. Faktum är att det är relativt lätt att se hur Rebelstar Raiders kan vara en föregångare till X-COM, medan Chaos: The Battle of Wizards, även det gjort till datorn ZX Spectrum, har mindre uppenbara kopplingar till Gollops framtida storsäljare. Till skillnad från det innovativa men primitiva spelet med rebellstjärnorna är Chaos dock ett spel som jag faktiskt tycker är kul, och gärna spelar när andan faller på, inte bara för att kunna skriva en komplett serie blogginlägg om en spelserie. Tydligen gillar Gollop själv också fortfarande Chaos, och nyligen började han jobba på en modern remake av spelet. Han har förresten också varit vänlig nog att deklarera Chaos och flera av sina andra tidiga spel som public domain, så det är fritt fram att ladda ner och emulera dem utan att behöva oroa sig för legala konsekvenser. Den ursprungliga versionen av Chaos finns även att spela direkt på internet, om man inte känner för att mixtra med emulatorer och sådant. Läs mer

Märkliga-översättnings-teatern ger: ”Hob, Hobbit eller Homp?”

19 Jun

Som jag tidigare påpekat har jag svårt för översättningar av namn. Om en historia utspelar sig i Storbritannien bör väl karaktärerna heta vad Bilbode heter och inte få försvenskade namn även om texten är översatt till svenska? Varför Gilderoy Lockheart och Horace Slughorn från böckerna om Harry Potter fick byta namn till Gyllenroy Lockman och Horace Singelhorn på svenska kan jag inte riktigt förstå. Förklaringen är säkerligen att böckerna primärt riktar sig till barn, oavsett vilket språk de utkommer på och svenska barn betros inte med att förstå engelska namn. Ett annat exempel är Alastor ”Mad-Eye” Moody från samma bokserie. På svenska fick han behålla sitt vanliga namn men fick ett nytt smeknamn i form utav ”Monsterögat”. Smeknamnet var inte menat att vara ett kärleksfullt sådant och det beskrev det faktum att han låtit ersätta ett av sina biologiska ögon med ett magiskt dito som var oproportionerligt stort och såg obehagligt ut. På så vis var smeknamnet inget riktigt namn utan en beskrivning och således fick det översättas. För mig känns det ändå märkligt men jag förstår det beslutet bättre än att Gilderoy blev Gyllenroy.

Läs mer

Övärlden: Fantasyböcker från 70-talet

15 Aug

Vid ett biblioteksbesök i våras lånade jag en tjock bok med den övergripande titeln ”The Earthsea Quartet”, vilket som titeln antyder är en samling av de fyra första böckerna i Ursula K. Le Guins fantasybokserie om världen kallad ”The Earthsea”, på svenska översatt till ”Övärlden”. Jag har börjat försöka göra ett visst ”könskvoterande” i mitt läsande efter att ha insett att jag faktiskt inte läst så värst många böcker av kvinnliga författare (vilket nog är ganska vanligt bland manliga läsare av nördlitteratur), så därför tyckte jag att de passade utmärkt att ge sig an en bokserie som brukar anses som en klassiker i fantasygenren.

Trogna Markera som Oläst-läsare har nog sett att jag skrivit en hel del inlägg om ”science fiction-filmer från 70-talet”, eftersom det under denna tid gjordes många science fiction-filmer i en stil som var ovanlig före det årtiondet och som kanske blivit ännu mer ovanlig efter det. Det var filmer där politik, filosofi och andra djupa teman kom i första hand och där action med rymdskepp, utomjordingar och strålpistoler var mer ovanligt. Vad jag insåg när jag läste böckerna om Övärlden var att de kan sägas vara en fantasymotsvarighet till detta. Det är kanske inte helt korrekt att kalla det för just ”fantasyböcker från 70-talet” då den första boken kom ut 1968 och den fjärde 1990 (och därefter kom det ut en till 2001, som dock inte var del av samlingsvolymen jag läste), men de två däremellan kom i alla fall ut på 70-talet, och alla fyra böckerna tycks ha den ”70-talsstil” som jag associerar med tidigare nämnda science fiction-filmer. Läs mer

Långt bortom berg och dimhöljt djup

21 Dec

Jag brukar inte vilja lägga upp trailers till kommande filmer utan att skriva någon sorts kommentar om dem, men i det här fallet kan jag bara säga att om man ska göra en trailer för en filmatisering av Bilbo: En Hobbits Äventyr, så är det här det bästa sättet att göra den:

 

Medan de sjöng kände hobbiten kärleken till sköna ting välla upp inom sig, ting gjorda med händers flit, med list och trolldom. Det var en häftig och svartsjuk kärlek, det begär som bor i dvärgars hjärtan. Så vaknade något Tookigt till liv inom honom, och han längtade efter att få gå och se de stora bergen, höra furorna och forsarna, utforska grottorna och bära svärd i stället för promenadkäpp.

Publicerat av Fredde

Musik så svängig att Tolkien rullar i graven

20 Sep

Peter Jacksons filmatisering av Sagan om Ringen-böckerna gjorde det mesta rätt, men ärligt talat så var den inte tillräckligt funky för min smak.

Publicerat av Fredde 

Nördfavorit – Fafhrd och Gray Mouser

13 Maj

Den storväxte barbaren Fafhrd kommer ursprungligen från den kalla norra delen av världen Nehwon, men redan som ung tröttnar han på barbarlivet och beger sig söderut till en av Nehwons större städer, Lankhmar. Under sitt jobb som frilanstjuv i denna skumma och allmänt otrevliga stad träffar han på en annan tjuv, en något kortare men desto listigare herre endast känd som Gray Mouser. De båda blir snart goda vänner (åtminstone för det mesta) och råkar ut för många märkliga äventyr under sina resor genom Nehwon, även om de tenderar att ständigt återvända till Lankhmar. Under sina resor träffar de också på två mäktiga trollkarlar vid namn Ningauble och Sheelba och blir på någon vänster deras tjänare, så att många av deras äventyr är resultat av uppdrag från trollkarlarna.

Fafhrd och Mouser skapades av författaren Fritz Leiber under slutet av 30-talet och skulle komma att medverka i ett flertal berättelser skrivna av denne, först i magasin och senare samlade i böcker. Leiber ville hitta på något nytt inom fantasy-genren, som vid den här tiden mest bestod av diverse blodiga barbar-äventyr med smått övermänskliga huvudpersoner, gjorda efter mallen som Robert E. Howard hade skapat med sina berättelser om Conan. Fafhrd och Mouser är allt annat än övermänskliga, de är förvisso båda ganska hyfsade i svärdskonst och lurendrejeri, men blir ofta också själva besegrade och lurade av folk de stöter på. De är också allt annat än idealistiska godhjärtade hjältar, då de flesta av deras äventyr går ut på att rent själviskt lägga vantarna på pengar, kvinnor och allmänt gott leverne, och om de på vägen råkar sätta stopp för en skurk eller rädda en prinsessa så är det bara en bonus. Viktigt är kanske också att Fafhrd inte är någon typisk våldsam och ociviliserad barbar, han är ofta väldigt vältalande och kan vara minst lika slug och intelligent som sin kompanjon när det krävs, även om han har ett drag av barbarisk vidskeplighet (men i en värld som Nehwon visar sig ju ofta vidskepligheterna vara sanna). Men även om han själv för det mesta inte uppför sig brutalt brukar han storlek och muskler ändå skrämma de flesta fiender.

Fritz Leiber var också en av de första författarna som skrev fantasy med inslag av humor. Många av berättelserna om Fafhrd och Mouser är smått komediska med missförstånd och bedrägerier, och de två huvudpersonerna tar sig an de flesta av situationerna de ställs inför med glatt humör och en och annan munter kommentar eller kamratligt smågnabbande. Man kan inte säga att Nehwon är en total fantasy-parodi på samma nivå som till exempel Skivvärlden, men det finns inslag som troligtvis inte är menade att tas på så stort allvar. I Lankhmar har till exempel tjuvarna gått samman och bildat ett gille, och ser inte med blida ögon på de tjuvar som frilansar och inte följer gille-regler (Fafhrd och Mouser är själva frilansande tjuvar vilket ofta leder till trubbel). Konceptet med tjuvgillet har många senare fantasy-författare tagit efter i sina böcker, med varierande grad av allvar.

Leibers skapelse har också haft inflytande på andra sätt. Faktum är att det var Leiber som myntade termen ”sword and sorcery”, även om han inte var den första att skriva i denna undergenre till fantasy. Berättelserna om Fafhrd och Mouser lär också ha varit en inspirationskälla när rollspelet Dungeons & Dragons, som ju blivit grunden för de flesta rollspel, skapades, och i en tidig version av spelet förekommer faktiskt världen Nehwon. Det mesta av modern fantasy brukar luta åt det mer allvarsamma hållet, men man får inte glömma exempelvis Terry Pratchett, som också lär ha inspirerats av Leiber när han skapade Skivvärlden och staden Ankh-Morpork som har en del likheter med Lankhmar (inklusive ett tjuvgille). Fafhrd och Mousers viktigaste bidrag till fantasylitteraturen är med andra ord att de visade att man inte måste vara gravallvarlig i fantasy, ibland kan man släppa loss och leva loppan också.

Publicerat av Fredde 

Kronologiskt eller kronologiskt?

9 Mar

För några dagar sedan såg jag på mitt lokala bibliotek en bok som var en samlings-volym av de ursprungliga Conan-novellerna, skrivna av Robert E. Howard. Hemma hos mig har jag själv några liknande samlingsvolymer med samma berättelser, men när jag tittade igenom innehållsförteckningen fann jag en viktig skillnad mellan de jag ägde och den som fanns på biblioteket. I mina böcker är historierna ordnade i den ordning som Howard ursprungligen skrev dem, på den tiden då de publicerades i pulp-magasin, men i boken på biblioteket är de ordnade i en ”kronologisk” ordning, tänkt att skildra Conans äventyr så som de inträffar för honom själv. Denna skillnad är, som sagt, mycket viktig. Howard skrev nämligen inte berättelserna i någon kronologisk ordning, faktum är att den första Conan-berättelsen handlar om Conan som en gammal man, och på dessa följde sedan berättelser från olika perioder i hans liv, som ung och oerfaren tjuv, som mer erfaren äventyrare, och även några till som handlar om honom som gammal kung över ett mäktigt rike, helt utan någon specifik ordning. Faktum är att det är ganska svårt att ordna berättelserna i någon sorts kronologi. Visst, de som handlar om den gamle kungen Conan utspelar sig uppenbarligen efter de om den unge tjuven Conan, men däremellan är det betydligt mer oklart, då Howard inte gjorde så väldans många referenser till tidigare berättelser, referenser som skulle ha kunnat klargöra vilken berättelse som utspelar sig när. Och varför skulle han? Han skrev sina historier för att sälja dem till äventyrsmagasin, och jag tror inte att det var många läsare som brydde sig om vad som hade hänt före eller efter ett visst äventyr, bara att äventyret i sig var bra, och kunde läsas utan att behöva ha läst alla föregångare. Detta innebär att de som vill sammanställa berättelserna kronologiskt i princip får gissa sig fram göra sina egna bedömningar. Läs mer