Tag Archives: George Lucas

David och huvudvärken

16 Sep

Visste ni att David Lynch, den flummige regissören känd för TV-serien Twin Peaks och filmer som Eraserhead, erbjöds att regissera Return of the Jedi av George Lucas? Så varför blev det då inte något av det? Här är Lynchs egen förklaring:

Publicerat av Fredde 

 

Annonser

Mer Star Wars!

9 Nov

Nyheten att George Lucas företag Lucasfilm, och därmed också nördlegenden Star Wars (för att inte tala om sådana klassiker som Indiana Jones och, öh… Willow?), blivit köpt av Disney rörde upp en del känslor hos mig, men egentligen inte så väldigt många, åtminstone inte jämfört med hur det måste kännas för de allra mest inbitna Star Wars-nördarna. Att Lucas nu lämnade över tyglarna för sin skapelse till någon annan kommenterade jag först med något i stil med att det var på tiden, med tanke på hur mindre bra de senaste tre Star Wars-filmerna har ansetts vara. Men det finns ändå något lite sorgligt i att en av de sista stora filmserierna som fortfarande ägdes av sin ursprunglige skapare nu blivit uppköpt av ett jätteföretag. Ja, Lucas må inte vara världens bästa filmskapare på alla sätt och vis, och han kan nu för tiden knappast ses som någon rebellisk indiefilmkonstnär, men det var ändå något speciellt med att det var han som alltid hade sista ordet när det gällde Star Wars, att ingen kunde sätta sig emot honom när han bestämt sig. Men å andra sidan var det kanske detta som ledde till många av problemen med de senaste Star Wars-filmerna, att ingen vågade säga emot Lucas idéer, och han lyssnade inte på andras råd på samma sätt som under skapandet av de tre första filmerna. Tanken att det borde vara skaparen som får bestämma och ha ansvar för sitt verk är god, men George Lucas var i slutändan inte en person som alltid bestämde och tog ansvar på rätt sätt. Läs mer

Kronologiskt eller kronologiskt?

9 Mar

För några dagar sedan såg jag på mitt lokala bibliotek en bok som var en samlings-volym av de ursprungliga Conan-novellerna, skrivna av Robert E. Howard. Hemma hos mig har jag själv några liknande samlingsvolymer med samma berättelser, men när jag tittade igenom innehållsförteckningen fann jag en viktig skillnad mellan de jag ägde och den som fanns på biblioteket. I mina böcker är historierna ordnade i den ordning som Howard ursprungligen skrev dem, på den tiden då de publicerades i pulp-magasin, men i boken på biblioteket är de ordnade i en ”kronologisk” ordning, tänkt att skildra Conans äventyr så som de inträffar för honom själv. Denna skillnad är, som sagt, mycket viktig. Howard skrev nämligen inte berättelserna i någon kronologisk ordning, faktum är att den första Conan-berättelsen handlar om Conan som en gammal man, och på dessa följde sedan berättelser från olika perioder i hans liv, som ung och oerfaren tjuv, som mer erfaren äventyrare, och även några till som handlar om honom som gammal kung över ett mäktigt rike, helt utan någon specifik ordning. Faktum är att det är ganska svårt att ordna berättelserna i någon sorts kronologi. Visst, de som handlar om den gamle kungen Conan utspelar sig uppenbarligen efter de om den unge tjuven Conan, men däremellan är det betydligt mer oklart, då Howard inte gjorde så väldans många referenser till tidigare berättelser, referenser som skulle ha kunnat klargöra vilken berättelse som utspelar sig när. Och varför skulle han? Han skrev sina historier för att sälja dem till äventyrsmagasin, och jag tror inte att det var många läsare som brydde sig om vad som hade hänt före eller efter ett visst äventyr, bara att äventyret i sig var bra, och kunde läsas utan att behöva ha läst alla föregångare. Detta innebär att de som vill sammanställa berättelserna kronologiskt i princip får gissa sig fram göra sina egna bedömningar. Läs mer

Science fiction-film från 70-talet: THX 1138

24 Nov

Likt Soylent Green är THX 1138 en film som många känner till men färre faktiskt har sett. Detta beror på att den regisserades av ingen mindre än George Lucas, och denne har senare gjort små referenser till den i sina andra filmer. Själv har jag sett den två gånger, första gången tyckte jag den var ganska tråkig, men detta berodde troligtvis på att jag försökte jämföra den med Star Wars, vilket definitivt är fel inställning att ha. När jag nu sett den för andra gången är jag desto mer positiv.

THX 1138 är en väldigt snygg film. Det kan till en viss del ha att göra med att jag sett Special Edition-versionen av filmen (mer om detta senare), men jag gillar mycket av estetiken, som verkligen gör sitt jobb för att framställa den dystopiska värld som filmen utspelar sig i. Alla människor går runt med rakade huvuden och iklädda samma vita kläder i extremt spartanska miljöer, ständigt övervakade både av kameror och läskiga robot-poliser med blanka metallansikten. Mycket av detta ser fortfarande futuristiskt och skräckinjagande ut idag, och på grund av filmens handling är det inte nödvändigt att ha en massa specialeffekter som skulle se föråldrade ut nu för tiden. Jag gillar speciellt det ”fängelse” där huvudpersonen hamnar, en enorm tom vit yta som tycks fortsätta i all evighet åt alla håll. Läs mer

Inspirationskällor till Star Wars: Flash Gordon

11 Dec

När George Lucas var liten, på 50-talet, älskade han att titta på TV. Ett av hans favoritprogram var Adventure Theater, som visade gamla episodbaserade filmer från 30-talet, s.k. movie serials. Varje avsnitt var på ungefär 20 minuter och var fullsmockat med action, äventyr och allt som oftast ett dramatiskt slut som gjorde att man ville se nästa avsnitt för att få veta hur hjälten skulle klara sig ur en till synes omöjlig situation (en s.k. cliffhanger). Lucas favorit bland dessa filmer var de som handlade om rymdhjälten Flash Gordon, spelad av den inom genren väldigt berömde Buster Crabbe.

Flash Gordon var ursprungligen en seriefigur som debuterade i dagstidningar 1934, tecknad av Alex Raymond. Serien var tänkt att konkurrera med en annan science fiction-serie, Buck Rogers, och lyckades med detta så väl att den blev mer berömd än sin konkurrent. Populariteten ledde till först ett radioprogram och sedan den tidigare nämnda filmserien. Serien börjar med att en främmande planet håller på att krascha in i Jorden. Doktor Hans Zarkov tar med den unge Flash Gordon och den vackra Dale Arden till planeten, som heter Mongo, för att försöka stoppa dess ödesdigra färd. De lyckas, men blir strandade på planeten som styrs av den tyranniske kejsaren Ming the Merciless och råkar sedan ut för massvis med halsbrytande äventyr. De träffar på Mongos olika innevånare, till exempel det vattenlevande hajfolket, de bevingade hökmännen och de stora håriga lejonmännen (en av deras första kompanjoner blir lejonmannen Thun, kanske en inspiration för Chewbacca?). Likt filmserien slutade så gott som varje avsnitt av tidningsserien med att Flash ställs inför ett fruktansvärt monster, en armé av fiender, ett avgrundsstup eller någon annan farlig situation som måste övervinnas. Tempot lättas aldrig, hjältarna går från en dramatisk sekvens till en annan i sin kamp mot Ming och hans underhuggare. Med moderna ögon sett är serien kanske inte alltid helt politiskt korrekt, den gulhudade, mustaschbeprydda Ming är en ganska uppenbar symbol för den tiden rädsla och hat för asiater, men kan man se förbi detta är det ändå lätt att dras med i handlingen och imponeras över Alex Raymonds vackra bilder.

Flash Gordons, och filmseriegenren i allmänhets inflytande på Star Wars är väldigt uppenbar. Filmens inledning med den rullande texten som förklarar vad som tidigare hänt har sitt ursprung i de resuméer som inledde varje avsnitt av en filmserie. På detta följer sedan ett dramatiskt äventyr där en modig ung man med ett udda namn (Luke Skywalker) ställs inför massvis med prövningar som han alltid lyckas klara sig ur och en stor läskig ärkeskurk (Darth Vader) som på slutet så gott som hytter med näven och säger ”nästa gång ska du få!”

George Lucas kanske nu för tiden brukar prata om att hans rymdsaga handlar om djupa filosofiska teman om ondska och godhet och fadersfigurer och en massa annat mysko, men hans ursprungliga tanke var att göra en äventyrsfilm som är en uppenbar hyllning till svunna tiders svartvita svärdsfäktande hjältar, vare sig de heter Flash Gordon, Robin Hood, Tarzan, Lone Ranger eller något annat.

Publicerat av Fredde 

Inspirationskällor till Star Wars: Den vilda flykten

13 Okt

Att säga exakt vad som var och vad som inte var en inspirationskälla för George Lucas när han skulle skriva manuset till Star Wars (senare känd som Episod IV i den klassiska rymdsagan) är i stort sett omöjligt. Efter att hans ungdomsfilm American Grafitti blev en oväntad succé på 70-talet tillbringade Lucas en stor del av sin tid med att gräva ner sig i all nördmedia och skräpkultur han kunde lägga vantarna på, vare sig det rörde sig om superhjälteserier, gamla science fiction-, äventyrs- och krigsfilmer, ännu äldre pulp-böcker eller andliga hippie-flummerier. Star Wars kan sägas vara en sorts sammanfattning av allt detta, och det är därför ofta svårt att avgöra om den här boken eller den här filmen eller den här serien lästes eller sågs av Lucas och blev en del av hans verk. Men genom åren har ändå ett flertal specifika verk framträtt som väldigt uppenbara inspirationer, och jag tänkte ta mig en titt på några av dessa. Till att börja med har vi Akira Kurosawas film Kakushi toride no san akunin, på engelska kallad The Hidden Fortress och på svenska Den vilda flykten.

Under sin tid som filmstudent upptäckte Lucas Kurosawas klassiska samurajfilmer och blev snabbt ett stort fan. Det är inte svårt att se likheter mellan Kurosawas hjältemodiga och ädla samurajer och Lucas lika hjältemodiga och ädla jediriddare. Men just Den vilda flykten brukar ses som den mest uppenbara Kurosawa-inspirationen till Star Wars. Filmen börjar med att två korkade och grälande bönder flyr från en stor strid, men i stället blir fångade och tvingade att hjälpa en samurajgeneral som måste eskortera en prinsessa och hennes skatt (i form av guld gömt inuti pinnar) genom fiendeterritorium. De allra tidigaste manusen till Star Wars är väldigt uppenbart inspirerade av denna handling. Faktum är att den första synopsisen för filmen i princip bara är en kopia av Den vilda flykten, fast med lasersvärd och ”jedi-bendu” i stället för vanliga svärd och samurajer, och ett och annat rymdskepp inslängt här och var. Guldskatten byttes också ut mot andra mer science fiction-aktiga saker, i en version är det en värdefull krydda, i en annan ett gäng hjärnor i burkar(!). Lucas övervägde till och med att använda sig av skådespelare från Kurosawas film och försökte köpa remake-rättigheterna till den för att undvika anklagelser om stöld. Detta blev det dock inget av och Lucas bestämde sig i stället för att komma på något som inte var riktigt lika mycket av en kopia. Men många element från Den vilda flykten finns kvar i den slutgiltiga Star Wars-filmen, till exempel en prinsessa (Leia) med något värdefullt (planen till Dödsstjärnan), en modig general (Obi-Wan Kenobi) och naturligtvis två grälande tjänare som flyr från en dramatisk strid i början av filmen (C-3PO och R2D2).

Publicerat av Fredde 

Ingen respekt för Star Wars

24 Jan

 Varning: Följande inlägg är ganska långt, så se till att ni har gott om tid när ni börjar läsa.

Som de flesta Star Wars-nördar säkerligen vet har de tre originalfilmerna kommit ut i flera olika versioner genom åren. Det hela började med Special Edition-versionen, där man piffade upp ljudet och bilden lite grann, lade till nya scener, modifierade gamla scener med hjälp av moderna datorgjorda specialeffekter, och i allmänhet försökte få filmerna att se lite mer moderna ut. Många av dessa modifikationer blev väldigt kritiserade bland Star Wars-nördarna, speciellt scenen där Han Solo träffar på den skuraktige Greedo i en bar. I den ursprungliga filmen är Solo snabb på avtryckarfingret och skjuter ihjäl Greedo innan denne hinner avfyra sin egen strålpistol. I Special Edition klipptes dock scenen om så att det i stället är Greedo som skjuter först, men missar Solo (något som är väldigt svårt att tro med tanke på det lilla avståndet mellan dem), och att Solo sedan skjuter Greedo i självförsvar. Tanken verkar ha varit att göra Han Solo lite ”snällare” och inte till en råbarkad brottsling som skjuter ihjäl folk hur som helst. Nördarna blev naturligtvis mycket arga över detta och påpekade att hela poängen med Solo ju var att han under filmerna gick från att vara en otrevlig lymmel som bara bryr sig om sig själv till en hjälpsam rymdhjälte, inte att han var det senare från början. Läs mer