Tag Archives: Leksaker

Nördfavorit – Kyle Katarn

3 Maj

Kyle Katarn med sin favoritpistol.Star Wars är fullsmockat med nördfavoriter, och många av dem kommer inte från filmerna, utan från de böcker, serier, spel och annat krimskrams som utgör filmseriens famösa ”expanded universe”. En nördfavorit som har sitt ursprung där är huvudpersonen i spelserien med FPS som antingen kallas Dark Forces eller Jedi Knight. Ni kommer fatta förvirringen över seriens namn när ni ser titlarna på spelen, men det viktiga med dem är i alla fall att de alla har att göra med Kyle Katarn. Man skulle till och med kunna kalla serien för ”Kyle Katarn-spelen” om man så vill. Läs mer

Annonser

Sci-Fimässan, i Helsingborg, igen

9 Okt

Då var det dags igen. I år dök alla svenska nördars favoritmässa, The Scandinavian Sci-fi, Game & Film Convention, eller bara ”Sci-Fi-mässan”, upp i Helsingborg igen, på samma ställe som förra gången, det vill säga på promenadavstånd från där undertecknad bor. Och självaste Dennis Gustafsson, tecknaren av Markera Som Olästs favoritserie Viktor Kasparsson, skulle vara där och signera sitt senaste album. Det fanns med andra ord inget som kunde stoppa mig från att besöka mässan för fjärde gången i mitt liv. Läs mer

Transformers och My Little Pony: Lyckade återupplivningar

4 Mar

Många av våra läsare har säker inte lyckats undvika att höra talas om att det numera finns ett flertal vuxna män som tittar på My Little Pony, specifikt på det nya tecknade TV-programmet My Little Pony: Friendship is Magic, som till allas stora förvåning faktiskt anses vara ett bra program. Undertecknad måste erkänna att han också har ägnat tid åt att titta på några avsnitt av detta program (hela första säsongen och början av andra). Ett sådant erkännande, att jag, en vuxen manlig nörd, har tittat på ett program som riktar sig till små flickor, kräver naturligtvis någon form av förklaring. Som tur är finns det många att välja på. Den vanligaste är nyfikenhet, då det faktum att någonting associerat med My Little Pony faktiskt anses vara av bra kvalitet får många att lyfta på ögonbrynen. ”Jag ville bara se vad alla snackade om, och några timmar senare satt jag där och hade tittat på alla avsnitt och beställt en Pinkie Pie-ponny från eBay” är en vanlig beskrivning av Friendship is Magic-magin. En annan förklaring är att vuxna manliga nördar ändå brukar titta på animerade medier gjorda för barn, till exempel Batman: The Brave and the Bold, Pokémon, eller valfri Disney- eller Pixar-film. Det enda extra steget är i så fall att titta på tecknad film ”för tjejer”, men många nördar har redan tidigare varit inne på det spåret med sådan ”tjejig” animation som Sailor Moon, Powerpuffpinglorna eller Den Lilla Sjöjungfrun. Man skulle kanske till och med våga sig på en feministisk tanke (vilket många manliga nördar tyvärr fortfarande verkar vara allergiska mot) och fråga sig om det inte vore på tiden att sluta oroa sig över om ett program är ”tjejigt” så länge det är bra, och att man borde sluta göra tecknade barnprogram som riktar sig mot ett specifikt kön, eller åtminstone inte vara förvånad att program som riktar sig till tjejer faktiskt kan vara genuint bra. Alla dessa försvarsargument för att titta på My Little Pony är bra, men i mitt fall finns det också ett annat, nämligen att Friendship is Magic påminde mig om ett annat tecknat barnprogram som jag tittat på tidigare. Detta program heter Transformers Animated. Läs mer

Nördfavorit – Teenage Mutant Ninja Turtles

28 Apr

Konceptet bakom Teenage Mutant Ninja Turtles kan verka en aning märkligt om man tänker efter: Fyra sköldpaddor råkar av en händelse muteras av en mysko kemikalie, gömmer sig i kloakerna, tar sig namn efter renässanskonstnärer (Leonardo, Donatello, Michelangelo och Rafael) blir upplärda i ninjans ädla konst av en lika muterad råtta vid namn Splinter, och bekämpar sedan en ondskefull ninjaklan kallad ”The Foot”, med den ondskefulle japanen Shredder i spetsen. Senare tillkommer även diverse robotar, utomjordingar och andra mutanter för ninjasköldpaddorna att ta sig an. Men anledningen till att upplägget är så konstigt är egentligen enkel. Teenage Mutant Ninja Turtles var nämligen ursprungligen en parodi.

Figurerna skapades när de två tecknarna Kevin Eastman och Peter Laird satt och klottrade små figurer medan de tittade på TV, runt 1983. Tonåriga muterade ninjasköldpaddor var, kanske inte helt förvånande, ett resultat av slumpen, och när de väl bestämde sig för att göra något av idén gjorde de det i form av en parodi av Frank Millers version av superhjälten Daredevil, och den allmänna ninja-trenden i populärkultur som fanns på 80-talet. Daredevil är, för er som inte vet, en superhjälte som blivit blind när han fick en kemikalie i ögonen, men i gengäld fått sina andra sinnen förstärkta, och när Frank Miller började skriva och rita Daredevil-serier lade han till en hel del nya koncept. Serien fick en något mörkare ton, både i det visuella och i handlingen, och i stället för att slåss mot trikåklädda bovar tog sig nu Daredevil an organiserad brottslighet och, naturligtvis, ninjor. En av de stora skurkgrupperna var en ninjaklan kallad ”The Hand”, och Daredevil fick också en ninja-mentor vid namn Stick.

Den första Turtles-serien som publicerades 1984 förklarade att sköldpaddorna i fråga blivit muterade när en kemikaliebehållare studsade mot ögonen på en herre och krossades först när den kom i närheten av sköldpaddorna i stället. Daredevils mentor Stick blev sköldpaddornas mentor Splinter, och Hand-klanen blev Fot-klanen. Det var med andra ord bara lite skoj från Eastman och Lairds sida, men faktum är att både Splinter och Foten antagligen blivit mer kända än sina förlagor.

Det är just kändisskapet som gör Teenage Mutant Ninja Turtles så speciellt. Eastman och Laird var två frilansande tecknare som råkade få lite pengar i skatteåterbäring, och därför bestämde sig för att publicera sin serie själva, efter att ha blivit nobbade av diverse existerande publicister. Så de grundade företaget Mirage Studios, satte in en annons om serien i en tidning, och senare skickade de ut meddelanden till diverse TV- och radiostationer. Det är troligtvis mycket tack vare detta som serien fick sin första uppmärksamhet och popularitet, fast man kan inte förneka att serien själv faktiskt var ganska hyfsad i all sin svartvita enkelhet. Resten av historien känner nog många gamla nördar till, Turtlarna fick en tecknad TV-serie, diverse populära leksaker, några långfilmer, och diverse annat krimskrams och blev snart kulturikoner.

Eastman och Laird lyckades med andra ord leva den dröm som många andra unga serietecknare drömde (och säkert fortfarande drömmer), att få se sitt egenhändigt ihopaknåpade alster ta världen med storm efter en blygsam början. Faktum är att Teenage Mutant Ninja Turtles var början på en trend under 80-talet då diverse andra mer eller mindre ambitiösa serietecknare försökte efterapa succén med sina egna mer eller mindre originella koncept i form av billiga svartvita serier som de sålde direkt till distributörerna. För majoriteten av dessa serier blev det ingen större framgång, men ninjasköldpaddorna blev ändå ett mål för den unge serieskaparen, och är ännu idag en symbol för att om man bara lägger manken till så kan lite udda koncept bli något stort. Turtle Power!

Publicerat av Fredde 

Vad är det de leker med egentligen? Del 2: Uppenbara snedsteg

23 Mar

I ett tidigare inlägg här på bloggen funderade jag över hur vissa leksaker kan få en annan innebörd om man är insatt i medierna bakom dem. Om man till exempel har en actionfigur av Batman så kan den i en vuxen person som känner till karaktärens tragiska ursprung med mördade föräldrar och hans kamp mot diverse livsfarliga galningar inge helt andra känslor än i en yngre person som bara tycker den ser häftig ut. Och vissa leksaker balanserar på gränsen för vad som skulle anses passande för barn, till exempel Lego baserat på Indiana Jones, arkeologen som slåss mot nazister och präster som sliter ut folks hjärtan. Ibland finns det dock leksaker som inte balanserar på gränsen utan helt enkelt glatt överskrider den.

I dessa fall brukar det handla om leksaker baserade på någonting som definitivt inte riktar sig till barn. Några exempel är nog nödvändiga, låt oss börja med Alien. Ni vet, skräckfilmen med både bloddrypande chocker och krypande rädsla i klaustrofobiska utrymmen, för att inte tala om diverse oroande psykosexuella undertoner. Perfekt material för att göra leksaker av! Det tänkte i alla fall leksaksföretaget Kenner, och försökte sälja en stor plastfigur av filmens titelmonster i leksaksaffärer. Föga förvånande blev det ingen större succé, och de lade ner planerna på att göra actionfigurer av de andra karaktärerna i filmen (fast prototyper av dessa har hittats). Läs mer

I leksaksaffären

27 Jul

Det har hänt!

Ice Cream Maker Guy har fått sig en egen actionfigur!

För er som inte vet är Willrow Hood (eller Ice Cream Maker Guy) en tämligen obskyr bakgrundsfigur från Empire Strikes Back. Faktum är att han bara syns i en sisådär tre sekunder medan Cloud City evakueras. Det faktum att han blivit så populär är för att han sägs bära på en glassmaskin.

I flera år har nördar på internet ”arbetat” för att få Hasbro – företaget som för tillfället står för huvudproduktionen av Star Wars-leksaker – att släppa en ICMG-figur men Hasbro har vägrat. Fram tills nu alltså! Jag måste säga att jag tycker om att de lät honom behålla sin glassmaskin (även om de också verkar ha givit honom en pickadoll) och att de också tillät honom att förbli lite lönnfet. I mina ögon ser han ganska tuff ut men jag undrar om någon annan än de riktiga nördarna kommer att köpa just denna actionfigur.

I den nya Legacy-kollektionen medverkar förutom Hood även jediriddaren Plo Koon och prisjägaren Zuckuss.

Publicerat av Jönsson

Vad är det de leker med egentligen?

16 Nov

En dag någon gång efter julen när jag var ute och slängde sopor såg jag en stor låda som innehållit en leksak. Leksaken i fråga var en Clone Trooper Blaster, alltså ett leksaksgevär baserat på klonsoldaternas lasergevär i Star Wars-filmerna. Ni vet, klonsoldaterna som stred för en korrumperad republik i ett meningslöst krig arrangerat av en ondskefull sithlord och som sedan avrättade nästan alla jediriddare i galaxen, vilket inledde en mörk era av tyranni. Vilket barn vill inte leka att de är en sådan? När jag såg denna låda fick jag ungefär samma känsla som gör att varje gång jag ser en unge med en Spider-Man-tröja så hör jag en röst i bakhuvudet som skriker ”GWEEEN!”

Jag menar inte att det egentligen är något fel med dessa prylar och att vi måste skydda våra barn från våldsleksaker och idéer om döden och politiken och livet i största allmänhet. Jag (och säkert många andra i min ålder) lekte med i princip likadana leksaker när vi var små, och det har väl inte skadat oss? Och jag tror knappast att varenda unge med en Spider-Man-leksak känner till den där ödesdigra händelsen på bron som inträffade i serierna. Det är bara det att som vuxen ser man andra saker i den fiktion man gillade som barn och som barn gillar nu, och det kan ibland leda till olustiga känslor.

Och frågan är var man egentligen ska dra gränsen. Nyligen har det dykt upp Lego-modeller baserade på Indiana Jones-filmerna. Ni vet, Indiana Jones, han som slogs mot nazister och fick uppleva både ett och annat sönderruttnat ansikte och utslitet hjärta. Jag tror knappast vi kommer få se Legoversioner av Kali-prästens offerritual eller när Indy besöker Berlin och träffar Adolf Hitler, men det är ändå en tunn linje mellan vad som passar för barn och vad som skulle kunna anses smaklöst i det här fallet.

Jag tror att den här videon är en bra sammanfattning av vad jag snackar om:

Publicerat av Fredde 

Sci-Fimässan… i Helsingborg?!

8 Okt

Jag hade sett en del annonser för att Sci-Fimässan skulle inträffa i början av oktober, men hade inte brytt mig så värst mycket då jag inte kände för att åka till Malmö en tidig dag igen. Inga jätteintressanta kändisar och inget sällskap från resten av Markera som Olästs ”redaktion”, ingen anledning att åka dit igen, tänkte jag. Men så upptäckte jag att mässan inte skulle hållas i Malmö, utan här i Helsingborg! Och lokalen skulle vara Sundspärlan, vilket ju är så gott som promenadavstånd från där jag bor. Då såg jag ingen anledning att inte ta mig dit.

Vädret var regnigt och ruskigt på Lördagsmorgonen, men kön hann bli ganska så lång innan den släpptes in (kanske för att det hade stått i annonserna att de skulle öppna 10.00, men i stället öppnade 10.30). Två herrar som var utklädda till jediriddare fick nytta av sina kostymer när en regnskur drog förbi och de helt enkelt kunde dra upp sina huvor. Det hade man inte klarat i Star Trek-uniformer eller vampyrsmink.

Sundspärlans lokaler var något större än de i Malmö, så det hann inte bli riktigt lika trångt under den tiden jag var där. En av de största anledningarna till besöket var att det hade nämnts att det skulle finnas klassiska arkadspel. Och visst, i en hörna tillsammans med några flipperspel fanns två arkadklassiker: Ataris Breakout och Namcos Arkanoid (som råkar vara en väldigt uppdaterad version av just Breakout). Jag hade tagit med mig en hel del mynt för spelandet, men det visade sig att båda maskinerna var inställda på att fungera helt gratis. Så jag tillbringade en hel del tid med att studsa bollar mot block och lyckades få till ett ganska hyfsat highscore på Breakout. Med tanke på att jag inte kunde se någon annan person som spelade på maskinen misstänker jag att jag mitt highscore fick stå kvar ett tag (jag såg dock en herre som använde Arkanoid-maskien som bord för att sätta ihop en legofigur han just köpt). Ska det verkligen vara så svårt att hitta någon annan nörd med intresse av spelhistoria på en science fiction-mässa?

Utställningen av rekvisita var återigen ganska liten, men det fanns en del intressanta prylar såsom en apskalle från Indiana Jones and the Temple of Doom och min favorit, en polisjacka från Terminator 2: Judgement Day med metallkrokar som armar.

Resten av tiden tillbringade jag med att vandra runt och titta de olika leksaker som fanns att inhandla. En del av dem var lite udda, till exempel en smakfull Star Wars-figur kallad Disturbance at Lars Homestead som avbildar ögonblicket innan Luke Skywalkers fosterföräldrar blir ihjälskjutna och uppbrända, och Kirk och Picard ridandes på hästar från Star Trek: Generations. Den enda Gundam-relaterade sak jag kunde hitta var en modell av hjältarnas rymdskepp i Mobile Suit Gundam 0083, vilken i och för sig var ganska häftig, men lite väl stor och dyr för att jag skulle inhandla den (Gundam 0083 är ändå, förutom den svängiga titelmelodin, inte någon av mina favoriter). I stället köpte jag den leksak jag missat på förra Sci-Fimässan, nämligen en figur föreställande en av de tidiga konceptbilderna av hur Luke Skywalker (eller Starkiller, som han/hon då kallades) hade kunnat se ut. Faktiskt en riktigt kul figur, speciellt eftersom det följde med en löstagbar gasmask, en referens till en annan konceptbild.

Det var överlag ett trevligt besök och jag hoppas att Sci-Fimässan återvänder till Helsingborg nästa år igen, både för att det underlättar för mig och för att jag tyckte att Sundspärlans lokaler funkade bättre än de i Malmö. Hoppas bara det kommer lite nya intressanta kändisar och mer intressant rekvisita.

Publicerat av Fredde

Vem fan är G.I. Joe?

17 Aug

Eftersom den nya långfilmen G.I. Joe: The Rise of Cobra nyligen gått upp på biograferna är det kanske på sin plats med en förklaring om vad G.I. Joe egentligen är. Chansen är stor att många icke-amerikaner inte har en aning om vad filmen är baserad på, eftersom G.I. Joe är ett fenomen som i huvudsak hållit sig till sitt hemland USA.

Ursprungligen var G.I. Joe namnet på ett gäng dockor med militärtema som skapades på 60-talet. De olika individuella dockorna hade namn som ”Action Soldier”, ”Action Sailor” och ”Action Pilot”, vilket blev ursprunget till den idag bland nördar populära termen ”actionfigurer” (eftersom ingen vuxen manlig nörd vill erkänna att de skulle leka med något så barnsligt som dockor). Det har alltså aldrig funnits en specifik figur med namnet ”G.I. Joe”, det är bara namnet på franchisen i stort.

Mest kända är nog 80-talsinkarnationen av G.I. Joe (känd som G.I. Joe: A Real American Hero), då dockor… jag menar, actionfigurerna gjordes om i en mindre skala av samma sort som de då populära Star Wars-actionfigurerna. Ursprungligen hade figurerna varit någorlunda realistiska, men nu började de få mer färgglada uniformer och udda yrken (till exempel ninjas), samt ett gäng ärkefiender i form av den ondskefulla terroristorganisationen Cobra, ledda av den maskerade Cobra Commander och hans många underhuggare (de mest minnesvärda bland dessa är troligen vapensmugglaren Destro och den läderklädda och glasögonbärande The Baroness).

I samband med de nya leksakerna kom även en tecknad TV-serie som i princip var reklam för leksakerna, ett arrangemang som hade fungerat utmärkt innan med till exempel Transformers och He-Man. TV-serien är med moderna ögon i stort sett ganska fånig. Ett problem var att leksakerna hade ett militärt tema, men ett tecknat barnprogram fick inte visa folk som dog, så för det mesta var det stora våldsamma slag mellan G.I. Joe och Cobra där ingen någonsin träffade någon med sina gevär, kanske på sin höjd kunde de slå någon medvetslös med en knytnäve. Visserligen var det många fordon och flygplan som sprängdes i luften, men alltid bara efter att man tydligt sett att piloterna tagit sig ut med katapultstol. Varje avsnitt avslutades också med en liten kortfilm där någon ungdom höll på att göra något de inte borde göra (till exempel att simma när det åskar eller cykla utan hjälm) och då blev informerad av en förbipasserande G.I. Joe-medlem om att de inte borde göra det. Det slutade alltid med att barnen sa ”Now we know!” och soldaten svarade ”And knowing is half the battle!”

Det gjordes också en serietidning, skriven av Larry Hama och publicerad av Marvel, som var någorlunda bättre än TV-serien. Här dog folk faktiskt då och då, och en del av skurkarna framställdes ibland som lite sympatiska. Serien lyfte också fram andra figurer än TV-serien, till exempel fick den stumme ninjan Snake Eyes ofta en framträdande roll.

80-talets G.I. Joe var mycket en produkt av sin tid. I USA var Ronald Reagan president och patriotism och militarism var populärt, så där passade ett barnprogram om Riktiga Amerikanska Hjältesoldater in hur bra som helst. I resten av världen var de dock av förståeliga skäl inte lika framgångsrika, även om de försökte lanseras i Europa under namnet Action Force (faktum är att den senare actionfiguren Action Man ursprungligen var baserad på G.I. Joe).

På senare tid har det kommit många långfilmer baserade på tecknade barnprogram från 80-talet, till exempel Transformers och Teenage Mutant Ninja Turtes. Jag misstänker dock att den nya G.I. Joe-filmen inte kommer att sälja lika många biljetter utanför USA som de tidigare nämnda exemplena, då det som sagt i huvudsak är en väldigt amerikansk företeelse. Men om ni ändå tänker gå och se filmen så vet ni nu lite om bakgrunden. Och att veta är halva striden!

Publicerat av Fredde 

Veckans nördfavorit – Optimus Prime

25 Jul

Om man frågar olika Transformers-nördar om vilken av alla de robotar som förvandlar sig till fordon och prylar de gillar mest kan man få olika svar. En del gillar Bumblebee (för han var kompis med människobarnen), andra föredrar Soundwave (eftersom han hade så cool röst, kunde förvandla sig till en kassettbandspelare och skicka ut mindre robotar som kunde förvandla sig till kassettband) och de finns till och med dom som gillar Starscream (detta verkar dock för det mesta gälla kvinnliga fans som sett honom i något annat sammanhang än original-TV-serien). Men bland de allra flesta är det nog Optimus Prime som gäller, kanske till den grad att man måste fråga ”vilken är din favorittransformer, alltså förutom Optimus Prime”.

Optimus Prime är den kloke och godhjärtade ledaren för de goda Autobots och kan förvandla sig till en stor och stark lastbil med släp (fast ingen vet riktigt var släpet tar vägen när han är i robot-form). Det allra bästa med honom är dock ändå hans ursprungliga röstskådespelare, Peter Cullen som gav honom en djup, allvarsam men ändå kraftfull röst, en röst som uttryckte ledarskap och jävlar anamma, men inte överdriven våghalsighet eller våldsamhet. De flesta andra röstskådespelare efter honom har för det mesta försökt lägga an samma ton, men ingen av dom har varit riktigt lika framgångsrik. Det har sagts mycket ont om Michael Bays nya Transformers-filmer, men det var enligt mig (och säkert många andra Transformers-nördar också) ett fullständigt genidrag att låta Peter Cullen få göra rösten till Optimus Prime igen.

För en sådan populär figur har Optimus Prime dock haft en tendens att dö väldigt många gånger i sina olika inkarnationer. Den mest kända döden är nog den i den gamla tecknade Transformers-filmen, där han efter en våldsam strid med Megatron avled och lämnade över rollen som ledare till Ultra Magnus som också var tänkt att vara hans ersättare när hans leksak slutade säljas. Men trycket från upprörda barn och deras föräldrar blev för stort, så i ett senare avsnitt av TV-serien återupplivades han och återtog den rättmätiga positionen som ledare. En av mina favoriter bland Prime-dödar är annars den som inträffade i den nya TV-serien Transformers Animated. Det har inte gått tre avsnitt innan han dör efter en strid med Starscream, och det hinner inte gå mer än en minut innan han blir återupplivad igen. Ett nytt rekord!

Publicerat av Fredde