Tag Archives: Nintendo

Den oviktiga Zelda-tidslinjen

9 Mar

I slutet av förra året kom en nyhet som säkert gladde mången nörd: Nintendo hade en gång för alla satt ner foten och publicerat den officiella kronologiska ordningen i vilken spelen i The Legend of Zelda-serien utspelar sig. Den officiella tidslinjen var en del av en bok med titeln Hyrule Historia, endast utgiven i Japan men naturligtvis snabbt översatt, som gavs ut i samband med spelseriens tjugofemårsjubileum. Därmed verkar det äntligen finnas en möjlighet till ett slut på alla de spekulationer och diskussioner som Zelda-nördar har ägnat sig åt angående i vilken ordning som spelen i deras favoritserie utspelar sig, spekulationer och diskussioner som är nästan lika gamla som spelserien i sig. Läs mer

Annonser

Freddes länkar: Game & Watch & dylikt

29 Mar

Här är en länk som säkert ger någon en nostalgikick: En hemsida där man kan spela diverse gamla LCD-spel, till exempel några av Nintendos Game & Watch-spel, direkt i webbläsaren, helt gratis. Det är dock inte bara Nintendo-produkter som erbjuds, många andra företag hakade ju på trenden och producerade sina egna små spel som brukade finnas att inhandla i leksaksaffärer eller på snabbköpet en gång i tiden. Utbudet är blandat, det finns spel från Japan, Taiwan, USA, och till och med gamla Sovjetryssland, och tydligen skall fler spel komma. Personligen är jag väldigt förväntansfull på det utlovade Zelda-Game & Watch-spelet, vilket vad jag har läst var ett av de mest avancerade spelen som använde tekniken. Att kunna få spela det gratis skulle vara väldigt roligt.

I rättvisans namn bör det nämnas att ovanstående sida faktiskt inte är den första med Game & Watch-emulatorer. Här är en sida med ett flertal emulatorer för diverse Game & Watch-spel, men dessa måste man ladda ner till datorn för att spela, vilket kanske vissa tycker är jämförelsevis mer jobb än att spela dem direkt i webbläsaren.

Huruvida sidan faktiskt är laglig och har de olika spelskaparnas tillåtelse har jag ingen aning om, men med tanke på att det enda sättet att få tag i de fysiska spelen nu för tiden är att hitta dom på auktionssidor och liknande så borde det väl inte skada Nintendo, Tiger eller gamla Sovjet så värst mycket. Det största problemet är väl annars att spelen faktiskt är väldigt primitiva, för att inte säga repetitiva, så har man ingen nostalgi för tiden när de skapades är det nog lätt hänt att man tycker det är ganska trista. Men det kan ändå vara värt ett besök, om bara för att ta del av en bit spelhistoria som är ganska svår att hitta på annat vis.

”This looks bad…”

3 Nov

Jag har aldrig spelat något av Mario Tennis-spelen, men jag gillar ändå starkt inledningsfilmen till Mario Power Tennis:

Men det allra bästa är nog ändå att det även gjordes ett antal bloopers:

”Don’t expect mouth to mouth!”

Publicerat av Fredde 

Veckans nördfavorit – Mario

16 Okt

Marios skapare (och tidigare nördfavorit), Shigeru Miyamoto, har vid något tillfälle sagt att hans skapelse kan jämföras med Charlie Chaplin. Utöver mustaschen finns det inga uppenbara fysiska likheter mellan de två, men vad Miyamoto menar är att Mario, likt Chaplin, kan ta sig an nästan vilken roll som helst när det behövs. Ibland var Chaplin en sorglös luffare, i andra fall en polis, eller boxningsdomare, eller fabriksarbetare, eller diktator, eller något annat. På samma sätt var Mario i sitt första spel (Donkey Kong) en snickare, sedan blev han rörmokare, fabriksarbetare, byggnadsrivare, sportdomare och sportdeltagare, doktor och naturligtvis hjältemodig räddare av prinsessor.

I ett tidigare inlägg om Luigi påpekade jag att Mario egentligen inte har några utmärkande personlighetsdrag, och att hans fega, klumpiga men välmenande bror därför är en mer intressant karaktär. Men det är kanske just Marios avsaknad av speciella egenskaper som gör det så lätt för honom att anta vilken roll som helst. Mario-spelen verkar aldrig ha några problem med att använda vilken intressant spelidé som helst, eftersom deras huvudperson är så anpassningsbar. ”Mario kan inte flyga” säger kanske någon till Miyamoto, och då säger han ”då får vi väl ge honom en slängkappa eller mössa med vingar så att han kan flyga”. ”Mario kan inte simma.” ”Då kan han klä ut sig till en groda.” ”Mario kan inte spruta vatten.” ”Då kan han bära runt på en vattenkanon.” Får man en bra idé till ett nytt sätt att spela på så kan Mario på något sätt göra det, hur konstigt det än kan verka.

Ett uppenbart tecken på denna anpassningsbarhet är att han fortfarande är med i nya och omtyckta spel. Sedan hans debut på 80-talet har massvis med spelkaraktärer haft sina uppgångar och nedgångar, ofta för att de har något specifikt tema som inte är lika lätt att anpassa till ny teknik och nya smaker bland spelarna. Exempelvis har hans stora konkurrent på 90-talet, Sonic, fortfarande inte lyckats göra riktigt bra ifrån sig i 3D-perspektiv, medan spel som Super Mario 64 och Super Mario Galaxy höjs till skyarna av recensenter och spelare. Även de ”sämre” Mario-spelen (bland dessa brukar räknas Super Mario Bros. 2 och Super Mario Sunshine) kan inte kallas direkt dåliga och är ofta bättre än de bästa av konkurrenternas spel. Mario verkar i princip vara tidlös och ständigt tilltalande, kanske just eftersom han är en sådan okomplicerad och anpassningsbar figur. Jag tror inte att någon kan säga annat än att han är både en nörd- och ickenördfavorit.

Publicerat av Fredde 

Veckans nördfavorit – Gunpei Yokoi

18 Sep

Det är lätt hänt att man kan få för sig att Shigeru Miyamoto var mannen som gjorde Nintendo till det framgångsrika TV-spelsföretag det är i dag, men en person som varit minst lika och på vissa områden kanske ännu mer viktig och inflytelserik är den jämförelsevis mindre kände Gunpei Yokoi. Han började med att uppfinna diverse mekaniska leksaker för Nintendo, men hans första riktigt stora framgång var de bärbara spelmaskinerna kända som Game & Watch, vilket också innebär att det var han som uppfann (och fick patent för) den här saken:

 

Visst, det är mycket troligt att om Yokoi inte uppfunnit styrkorset så skulle någon annan förr eller senare ha gjort det, men det var ändå en lovande början på karriären att ha skapat en sak som miljontals människor skulle lägga sina tummar på genom åren.

Yokois allra största skapelse är nog dock ändå en liten grå, bärbar spelmaskin kallad Game Boy. Det är denna maskin som kanske bäst symboliserar hans designfilosofi, ”lateral thinking of whitered technology”, vilket innebär att undvika att använda alltför ny och oprövad teknologi. De flesta av Game Boys konkurrenter (till exempel Ataris Lynx och Segas Game Gear) var för sin tid väldigt högteknologiska, med färgskärmar, inbyggda lampor och snabba processorer. Detta ledde till att de snabbt drog en himla massa batteri och ofta var stora och otympliga, vilket inte riktigt funkar när man ska göra en bärbar maskin. Game Boy var i jämförelse ytterst primitiv, med en monokrom skärm och en gammal Z80-processor. Men detta gjorde inte bara att den drog mindre ström, utan också till att det blev betydligt lättar att göra spel till den. De flesta spelprogrammerare vid denna tid hade mycket vana med Z80-processorn då den hade varit ytterst populär i diverse 8-bitarsmaskiner, så det gick snabbt att lära sig hur man kunde få det bästa ur Nintendos bärbara maskin.

Yokoi låg också bakom ett flertal klassiska Nintendo-spelserier, till exempel Metroid och Wario-spelen. Men trots detta gick det fullständigt åt skogen när han skapade flopp-maskinen Virtual Boy, så han slutade på Nintendo. I stället grundade han sitt egna företag och arbetade på en bärbar maskin kallad WonderSwan, som blivit något av en kultklassiker bland spelnördar. Tyvärr fick Yokoi aldrig se sin sista maskin släppas, då han avled 1997 i en bilolycka innan den var färdig. Ett av spelen till WonderSwan, pusselspelet Gunpey, är uppkallat efter honom.

Och även fast han slutade på Nintendo har hans designfilosofi fortsatt att användas ända fram tills idag. Företaget har haft en oerhörd framgång med sin TV-spelsmaskin Wii, som må ha den minst imponerande tekniska prestandan av denna generations konsoler, men ändå är rejält uppfinningsrik och nytänkande. Så kanske hade inte Shigeru Miyamoto varit där han är idag om inte Gunpei Yokoi hjälpt till.

Publicerat av Fredde 

Veckans nördfavorit – Luigi

15 Aug

Med tanke på att Luigi nästan alltid har haft rollen som ”Spelare 2”, är det märkligt att han på många sätt är en mer intressant karaktär än sin bror, ”Spelare 1”, Mario. Mario har på det stora hela aldrig haft några utmärkande personlighetsdrag annat än ”han är modig” och ”han är snäll”. Luigi däremot är feg, klen, en smula korkad och klumpig men innerst inne ändå lika välmenande och snäll som sin bror. Alla dessa egenskaper kanske inte är direkt bra, men han har åtminstone egenskaper, och det innebär en större möjlighet till intressanta situationer och handlingar.

Med detta inte sagt att han bara är intressant från ett story-perspektiv. Mario-spelen är ju inte direkt kända för sina djupsinniga och involverande handlingar. I de allra tidigaste spelen Luigi medverkade i var det enda som skilde honom och Mario färgen på kläderna. Det var först i Super Mario Bros. 2 som han blev lite längre och smalare än sin bror och fick förmågan att hoppa högre och längre. Detta kan i princip sägas vara slumpens skördar då den västerländska versionen av Super Mario Bros. 2 egentligen var en modifierad version av ett ursprungligen orelaterat japanskt spel med namnet Doki Doki Panic, och en av karaktärerna i det spelet kunde hoppa högre och längre, så när man ändrade på karaktärernas utseende till Mario-figurer föll det sig att Luigi fick dessa förmågor. Ännu ett exempel på Mario-spelens enligt mig beundransvärda tendens att tänka på spelmekanismen först, handlingen sedan.

Det är både på grund av hans intressanta personlighet och hans användbara egenskaper som Luigi blivit en nördfavorit (kanske rör det sig också om en igenkänningsfaktor bland nördarna?). På senare år har han faktiskt också fått en del upprättelse. Han har varit huvudpersonen i sitt egna spel, Luigi’s Mansion, och blivit ihop med Prinsessan Daisy, en tidigare tämligen obskyr Mario-karaktär. Vem vet, kanske vi en dag kan få se ett spel med namnet Super Luigi Bros.?

Publicerat av Fredde 

Freddes länkar: The Bourgyman

1 Jun

DeviantART är för fanart vad Fanfiction.net är för fanfiction: En sida där vem som helst kan lägga upp sina verk till allmän beskådan, vilket resulterar i att majoriteten av det som läggs upp är vansinnigt dåligt (men ändå får massor med positiva kommentarer från andra lika usla konstnärer), och mycket av det tyder på oroande psykiska problem host skaparen i fråga. Men det är ändå möjligt att hitta ett och annat guldkorn i soptippen. Ett av dessa guldkorn är en kille vid namn Yves Bourgelas, mer känd som The Bourgyman.

Även om han ritar alla möjliga sorters bilder är ett återkommande tema Mario-spelen och dess karaktärer. Det finns förstås många andra Mario-bilder att hitta på DeviantART, men få av dem lyckas fånga samma uppenbara respekt och förståelse för Marios värld. Bourgyman underlåter sig inte till några enkla ”höhö, Mario är en knarkare” eller ”kolla, Prinsessan Peach är naken”-bilder (även om ett fåtal av hans bilder faktiskt är en aning vågade), han ritar bilder som är hyllningar till Mario-världen. Visst, det förekommer en hel del humor (det vore ju fel att se Mario och hans vänner som något att ta på blodigaste allvar), men det är i huvudsak den typen av humor som man egentligen inte skulle bli förvånad över om den skulle dyka upp i ett officiellt Nintendo-spel. Några av mina favoriter inkluderar:

21 Years of Bosses – Hur många känner du igen?

Born in Brooklyn – Mario innan han hamnade i Svampriket.

The Man in Green – Luigi är bäst.

Mishaps of a Podoboo – En serie i fem delar.

When Mario slips up… – Och vad som följer därav

Veckans nördfavorit – Shigeru Miyamoto

19 Mar

Shigeru Miyamoto skapade Mario. Detta borde vara nog för att göra honom till en nördfavorit. Men inte nog med det: Han skapade även Zelda, Star Fox, Pikmin och en himla massa andra kända Nintendo-figurer. Faktum är att man kan säga att Miyamoto var ansvarig för att ha räddat hela TV-spelsmarknaden från undergång. När Atari brakade ihop på 80-talet var det många som trodde att TV-spel därmed skulle vara en övergående fluga. Men sedan dök Nintendo upp med sin NES och återpopulariserade TV-spel, mycket tack vare Mario, Zelda, och andra skapelser av Shigeru Miyamoto. Detta borde vara nog för att göra honom till en nördfavorit.

 Men Miyamoto är inte bara mannen bakom den moderna TV-spelsmarknaden. Han är också en oerhört skön snubbe. Många andra kända spelskapare, till exempel John Romero, kan vara väldigt egotrippade och självgoda (vilket de i och för sig ibland har en viss rätt att vara om de har gjort tillräckligt bra spel). Miyamoto verkar dock alltid vara mycket snäll och trevlig, ibland nästan lite tystlåten och blyg av sig. Han syns ofta med sitt karakteristiska leende på läpparna, och när han pratar om sina spel gör han det med en genuin entusiasm som lätt smittar av sig (faktum är att det var tack vare denna entusiasm som han en gång i tiden blev anställd av Nintendo, även om de då inte riktigt visste vad han skulle få för arbetsuppgifter). När andra spelskapare uppför sig som tuffa rockstjärnor är Shigeru Miyamoto snarare en snäll, ibland lite lustig och underlig, farbror som väldigt gärna vill att du ska lyssna på hans skojiga och spännande historier om lustiga rörmokare och hjältemodiga alvpojkar och tuffa rymdrävar. Och detta är mer än nog för att göra honom till en nördfavorit.

 Här kommer ett litet filmklipp där han berättar om ursprunget till Miis på sitt oefterhärmliga muntra vis, som man känner av även om det är en tolk som pratar på engelska:

Fast det förstås, det kanske är något suspekt med honom ändå…

Publicerat av Fredde 

Freddes länkar: Chrontendo

17 Mar

Chrontendo är ett mycket ambitiöst projekt som går ut på att en snubbe (kallad Dr. Sparkle) ska spela alla spel som någonsin släppts till NES, både utanför Japan och i det, i kronologisk ordning, och dokumentera det i form av små filmer. Han kommer naturligtvis inte att spela färdigt alla spelen, det skulle nog ta lite väl lång tid (och vissa av spelen är ju så dåliga att det knappt ens är möjligt), men det är ändå ett undertagande som nog kommer att kräva en hel del. Filmerna ger en fascinerande inblick i hur spelen till NES:en utvecklades från enkla konverteringar av den tidens arkadspel till med avancerade tingestar, och det hände då och då att man hittar något okänt guldkorn som man kanske själv känner för att spela. De filmer jag sett hitills har bland annat get mig en mycket större respekt för Super Mario Bros., då det visar sig vara makalöst mycket bättre än de plattformsspel som kom före det. Kolla själv!