Tag Archives: Prequel

Lufia II: En lyckad prequel

3 Jun

Det andra spelet är det första. Eller tvärtom.Det här inlägget innehåller spoilers för handlingen till SNES-spelet Lufia II: Rise of the Sinistrals. Detta inkluderar spelets slut, men att berätta vad som händer där är kanske egentligen inte en spoiler, beroende på hur man ser på det. Om man har spelat det föregående spelet i serien vet man ju faktiskt redan hur Lufia II slutar.

Från inledningen till Lufia I.Det första spelet, Lufia & the Fortress of Doom, är på det stora hela inte något särskilt anmärkningsvärt spel. Det är inte dåligt, men det finns inte många saker som får det att stå ut från mängden av konsol-RPG. Du har dina hjältar som reser runt i en tämligen typisk fantasyvärld med en smula steampunk inslängt, slåss med slumpmässigt uppdykande fiender i turordningsbaserade strider och räddar världen från storskurken. Eller ja, i det här fallet rör det sig om flera storskurkar, fyra för att vara exakt. Det är de gudalika Sinistrals som hotar världen när de återvänder efter att 100 år gått sedan de senast besegrades. Det intressanta med spelet är dess inledning, som visar vad som hände för 100 år sedan, och där du får styra de fyra legendariska hjältarna precis när de är på väg in i Sinistralernas fästning för att besegra dem för första gången. Hjältarna är Maxim (förfadern till huvudpersonen i spelet), hans käresta Selan, polaren Guy, och alven Artea. Men saker och ting går inte riktigt som hjältarna tänkt sig… Läs mer

Annonser

”You gotta be fucking kidding”

8 Jun

Postern för "The Thing" från 2011.För några dagar sedan gick filmen The Thing på TV, men då menar jag inte John Carpenters klassiska skräckfilm från 1982, utan den film med samma namn från 2011 som var avsedd att utspela sig innan Carpenters film och handlar om hur folket på en norsk Antarktis-bas hittar ett kraschat UFO och en fasansfull utomjordisk livsform som kan imitera alla andra livsformer den kommer i kontakt med. Jag hade inte hört några goda ord om denna nyare film, men jag hade inget annan för mig just den kvällen, så jag tänkte ”varför inte”. Filmen visade sig vara ungefär vad jag förväntat mig, det vill säga en sämre version av Carpenter-filmen utan några egna intressanta nyheter. Där 80-talsfilmen till stor del bestod av en krypande paranoid skräck som då och då exploderar i fasansfulla blodiga scener då varelsen avslöjar sig och går till attack, består den nyare filmen mest av de blodiga scenerna med bara lite av paranoian och det ödesdigra lugnet. Läs mer