Tag Archives: Recension

Mad Max: Fury Road – En recension

16 Maj

"Oh baby, it's a wild world."Detta är filmen som är vad vi ville att Prometheus, Star Wars-prequelerna och, till en viss del, Avatar skulle vara; en visionär filmregissörs lyckade återkomst efter flera år till filmserien/genren som han är mest känd för. Där Ridley Scott, George Lucas och James Cameron alla misslyckades med att leva upp till förväntningarna vi ställde på dem har den i jämförelse kanske inte riktigt lika kände, men definitivt lika inflytelserike, George Miller skapat precis vad vi hoppats på med sin nya film i den klassiska postapokalyptiska Mad Max-serien, Fury Road. Läs mer

Rädda John Carter!

16 Mar

Filmen John Carter, baserad på Edgar Rice Burroughs (mest känd för att ha hittat på djungelhjälten Tarzan) bokserie om en amerikansk soldat från 1800-talet som transporteras till planeten Mars (eller Barsoom som marsianerna kallar den) och råkar ut för många spännande äventyr där, går för närvarande på bio, och jag skulle vilja uppmana alla Markera som Oläst-läsare att gå och se den snarast möjligast. Jag var själv nyligen och såg den och kan säga att den är en väldigt underhållande äventyrsfilm som håller sig väldigt trogen sitt källmaterial, men som också inte är rädd för att gå sina egna vägar med handlingen för att den ska fungera som en bra film, dock alltid med den största respekt för Burroughs verk.

Filmens kvalitet är dock inte den enda anledningen till att jag vill att så många som möjligt går och ser den. Jag har nämligen läst en hel del artiklar som tyder på att John Carter kanske kan komma att råka ut för samma problem som drabbat en del andra bra filmer, exempelvis det gamla båtactionäventyret Waterworld. Den filmen fick rykte om sig att vara dålig men är egentligen ganska hyfsad. Problemet med den var att den var väldigt dyr att göra och hade många produktionsproblem, vilket ledde till negativa förväntningar, vilket i sin tur ledde till dålig ekonomisk framgång på bio. På grund av en inte helt lyckad reklamkampanj, som  utgick från att gemene man redan skulle känna till den ganska obskyra karaktären John Carter, verkar denna film nu inte heller ha några stora framgångar, och jag bävar inför att den en dag ska kommas ihåg som en flopp som ingen vill se eftersom de tror att den är dålig (tyvärr händer det ju allt för ofta att försäljningssiffror likställs med kvalitet). Det är därför jag vill att folk ska se filmen, inse hur bra den faktiskt är och sprida det goda ordet till vänner och bekanta så att de också går och ser den, så att dess dåliga rykte kan motarbetas. Disney, som ger ut filmen, verkar ha velat göra den till den första i en serie filmer likt deras kassako Pirates of the Caribbean, men nu tycks de vara mer tveksamma över detta. Jag skulle dock gärna vilja se fler Barsoom-filmer, speciellt om de håller samma kvalitet som denna, så därför uppmanar jag er att göra allt för rädda John Carter!

Publicerat av Fredde

Kommer Fienden att besegras?

17 Jun

Så var Fienden då äntligen här, magasinet som hävdar att det är ”Sveriges första kulturtidskrift om TV-spel”. På dess hemsida (med den fyndiga adressen tidskriften.fi/enden) utlovades det att den skulle finnas tillgänglig i maj, och tekniskt sett så var den det. Den 31 maj kunde man nämligen få ta emot den om man besökte Karl XII-statyn i Stockholm. I butikerna fanns den dock inte förrän i juni, så jag fick vänta otåligt. För jag tror inte det förvånar någon att undertecknad väldigt gärna ville lägga vantarna på en kulturtidskrift om TV-spel, om inte annat så av ren nyfikenhet på vad det kunde innebära. Läs mer

The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader – En recension (spoilervarning)

10 Feb

När jag var liten såg jag på BBC:s ganska lökiga filmatisering av C.S. Lewis böcker om landet Narnia och formligen njöt av hur underbart brittiska de kändes. Jag brydde mig inte om att effekterna var ganska dåliga och att skådespeleriet ibland var så kasst att man undrade hur motspelarna kunde hålla sig för skratt. Världen de avbildade var så magisk och så spännande att man helt enkelt inte kunde låta bli att, likt barnen Pevensie själv sugas in i sagan.

Sen blev jag vuxen och Disney köpte rättigheterna till böckerna. Istället för en lågmäld men samtidigt spännande och väldigt brittisk saga fick man vad Hollywood säkerligen antar är brittiskt. Det vill säga folk som talar med brittisk brytning. Jag vet att det är en klyscha att driva med en film för att den är ”Hollywood” men filmatiseringarna av Lewis böcker är så fullsmockade med klyschor att det känns passande. Jag har gjort mitt bästa för att strunta i dem. Fram till nu när det blev dags för The Voyage of the Dawn Treader (eller Kung Caspian och Skeppet Gryningen på svenska) att filmatiseras. Boken är min solklara favorit i serien och lite fåfängt tänkte jag att ”den här kan de åtminstone inte misslyckas med”. Jag hade naturligtvis fel. Läs mer

Prince of Persia 2: En besvikelse

27 Nov

Nej, jag talar inte om någon eventuell uppföljare till filmen Prince of Persia, utan om uppföljaren till det ursprungliga Prince of Persia-spelet, Prince of Persia 2: The Shadow and the Flame. Jag är inte besviken för att spelet inte lever upp till sin föregångare, snarare är jag besviken för att det inte lever upp till sig själv.

Det finns ju faktiskt så mycket att gilla med Prince of Persia 2. Grafiken är väldigt stilig, musiken och ljudet likaså, och det är uppenbart att spelskaparna ville fortsätta på samma tema som i det första spelet, nämligen att göra ett filmiskt plattformsspel med många spännande händelser, våghalsiga hopp och filmisk action, och också utveckla detta till nya höjder. Det börjar också bra, en inledning förklarar att efter att prinsen räddat prinsessan i det förra spelet upptäcker han att han blivit ersatt av en dubbelgångare, och blir tvungen att fly hals över huvud från det rike som han räddat. Spelet börjar direkt med att prinsen hoppar ut från en krossad ruta i palatset, slåss mot några vakter, hoppar mellan taken och till slut lyckas ta sig ombord på en båt i sista sekunden, med massor av vakter efter sig, allt under spelarens kontroll. Resten av spelet handlar om hur han måste ta sig tillbaka till Persien, och på vägen får vi veta lite mer om hans bakgrund (men inte hans namn, naturligtvis). Läs mer

The Expendables – En recension (spoilervarning)

23 Aug

Det finns en hel drös riktigt fina och riktigt dumma actionfilmer från 80- och 90-talet. Av dem har jag dessvärre bara sett en handfull. Jag har aldrig sett Commando eller Running Man, bara den första och den fjärde av Rocky-filmerna. First Blood har jag sett och likaså Rambo från 2008 men inga av de andra. Die Hard och Die Hard: With a Vengeance har väl ingen missat men efter det tar det mer eller mindre stopp. Filmerna med Jet Li har jag missat helt och hållet. Trots detta kunde jag inte låta bli att bli upphetsad när jag fick höra att Sylvester Stallone planerade att göra en film i samma anda som dessa klassiker och dessutom låta större delen av sina gamla actionkompisar få vara med. I en tid när 80-talsnostalgi är så inne som just nu, hur kan man inte bli glad över något sådant?

Actionfilm vars syfte endast är just action har aldrig riktigt varit min grej. Jag vill helst ha det uppblandat med en intressant story eller åtminstone en intressant omgivning. För mig räcker det sällan med stora gevär och en djungel (storstads- eller vanlig). Det som gjorde de stora actionfilmerna från åttio och nittiotalet så sevärda var att de var så otroligt charmiga. Självklart kan ingen meja ner 150 fiendesoldater utan att ladda om sitt gevär men orkar man verkligen bry sig om att påpeka det? Ibland ska man inte behöva tänka. Ibland ska man bara få njuta.

The Expendables spelar starkt på detta och det är precis det som är meningen. Redan i den allra första bilden presenteras vi för att antal råtuffa motorcykelsnubbar vars identiteter är okända. Direkt efteråt kastas vi in i handlingen och den är enkel. Ett kommandoteam gör sin grej ombord på en båt fylld med afrikanska pirater. Vi får inte veta ett dugg innan vi sett dem banka skiten ur sina allra första motståndare.

Det är bara det att det är ju det som blir filmens problem. Vi som publik får knappt reda på ett dugg om någon av varken hjältarna eller skurkarna eller för den delen om någonting som försigår. Karaktärernas namn har jag redan glömt, möjligen med undantag för Jason Statham i rollen som Lee Christmas (namnet lånat från en legosoldat på 1800-talet), likaså handlingen i stort. I en film som denna är handlingen allt annat än central och det gör egentligen ingenting men då filmens titel antyder en grupp snarare än en person (tänk, Rambo, Commando, Running Man = individer) hade i varje fall jag hoppats på att gruppen skulle vara i större fokus än dess ledare. Så är det inte.

Vi har Stallone som gruppens mer eller mindre frivillige ledare. Statham som hans bäste vän med egna bekymmer att ta hand om. Li som den asiatiske killen som vid åtminstone två tillfällen kallas ”kortis” och Lundgren som gruppens ”bad boy”. I det gäng legosoldater som kallar sig The Expendables ingår även två killar till. Deras namn och egenheter skymtas ibland men jag misstänker att de klipptes bort till fördel för mer explosioner. Vad filmen saknar är helt enkelt karaktärsbitar. Man köper absolut att Stallone och Statham är bästa vänner för vi får se dem snacka som bästa vänner flera gånger. Hur däremot resten av gruppen känner varann eller vad de ens tycker om varann… tja, de gillar väl att spränga saker antar jag.

Den enda andra karaktär som ges någon form av bakgrundshistoria är Mickey Rourke. Han är gruppens tatuerare och han påpekar gärna hur han absolut inte saknar sin tid i krig. Det faktum att han faktiskt håller sig borta från strid under hela filmen gör att man undrar om han stoppades in i filmen bara för att retas. Naturligtvis medverkar även Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis men bara i en liten cameo som visserligen är rolig men känns ungefär lika instoppad som Samuel L Jacksons replik om ”Motherfucking snakes on this motherfucking plane” i filmen med samma motherfucking namn.

Vad jag egentligen vill komma fram till är att The Expendables är en riktigt tuff actionfilm och det märks verkligen att de hade roligt när de spelade in den. Actionsekvenserna ligger naturligtvis i fokus och är i många fall riktigt snygga. Jag hade personligen föredragit om de lät bli att skaka kameran och att klippa varannan sekund (något som tyvärr blir mer och mer populärt nuförtiden) och istället låtit oss se fighterna lite bättre. Då hade man ju kunnat se de coola moves som Jet Li behövde tre stuntkoreografer för att koordinera istället för att behöva anta att de pågick medan kameramannen halkade runt på golvet. I många fall är det näst intill omöjligt att se vad som händer eller ens vem det är som vinner. Kort sagt – Ska man göra en film som helt och hållet bygger på action måste man se till att publiken hinner se vad som händer.

Vill du se ett gäng råbarkade snubbar göra det de är bäst på så är The Expendables en film för dig. Om du däremot är intresserad av att minnas någon av de sagda karaktärerna dagen efteråt bör du nog istället lägga vantarna på någon av de klassiker som den här filmen tar sin inspiration ifrån.

Publicerat av Jönsson

For the Man Who Has Everything – En recension

6 Dec

Den tecknade TV-serien Justice League Unlimited var en av de bästa animerade versionerna av DC:s superhjälteuniversum, och refererade ständigt till obskyra karaktärer och händelser från serierna den var baserad på. Därför blev jag väldigt intresserad när jag upptäckte att ett av avsnitten var en adaption av Alan Moores och Dave Gibbons klassiska Stålmannen-serie For The Man Who Has Everything. Jag vill varna för att resten av detta inlägg innehåller en hel del spoilers av handlingen för just den serien och avsnittet som är baserat på den, så om ni inte redan läst den rekommenderar jag att ni gör det innan ni läser vidare här. Serien finns att tillgå i exempelvis samlingsvolymen DC Universe: The Stories of Alan Moore (utgiven på svenska som DC:s Universum: Klassiska Serier av Alan Moore), avsnittet kan ni hitta i Justice League Unlimited-DVD-boxen eller med en sökning på till exempel Google Videos. Läs mer

Zardoz – En recension

15 Sep

Det lilla jag visste om kultfilmen Zardoz innan jag hade sett den fick mig att tro att det rörde sig om en science fiction/fantasy-historia i en postapokalyptisk framtid där en hjälte slåss mot något jättestort fasansfullt monster, i stil med Krull eller Yor: the Hunter from the Future. Och just det, jag visste att hjälten i fråga spelades av Sean Connery, och var iklädd… Ärligt talat är det nog bättre att visa i stället för att berätta:

   Läs mer

Antichrist – en recension (Spoilervarning)

10 Jun

Shit!

Riget kan vara den bästa TV-serien jag någonsin har följt. Lars von Trier är därför redan ett mindre helgon i mina ögon. Hans nya film Antichrist däremot… tja, vart ska jag börja?

Detta är en bitvis väldigt vacker film. Rent bildmässigt menar jag då. För handlingen i filmen är allt annat än vacker.

Ett gift par (Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg) förlorar sin några år gamle son i en fruktansvärd olycka. Hon går in i en depression och Han försöker använda sina kunskaper som professionell psykolog för att hjälpa henne med sorgen. Efter ett antal försök besämmer de sig för att resa till en stuga mitt ute i skogen för att lättare komma i kontakt med hennes problem. Allt relativt väl än så länge.

Sen ballar filmen fullständigt ur. Detta ska vara en skräckfilm och inte en thriller eller ett drama men det tar ett bra tag innan själva skräcken väl sätter in. Visst är den rå och extremt grafisk redan i första scenen (en sexscen, förmodligen den enda i filmen där båda parterna är villiga) men själva skräcken kommer först då de kommer till skogen.

Utan att spoljera själva handlingen allt för mycket kan jag säga att saker och ting inte alls är som de verkar. Han försöker kurera sin hustru och verkar mer och mer som en terapeut än en äkta make och hon blir svagare och svagare för varje försök han gör. Sen vänder det. Plötsligen är det blod och splatter. Sen går det över i mer klassisk skräckfilm som på en femöring och sedan är den slut.

Trier har fått massor av kritik för att filmen skulle vara kvinnofientlig och även om jag tror Trier när han säger att så inte var hans mening kan jag inte låta bli att helt och hållet förstå vad kritikerna menar. Den första timmen är mer som ett obehagligt drama än som en skräckfilm. Bitvis bär den stora visuella likheter med Riget men bitvis undrar jag bara vad Trier egentligen menade. Och det är vad filmens stora problem bygger på. Aldrig under hela filmens gång får man en känsla av att den här historien behöver berättas. Den känns absolut inte verklig nog för att lyckas skrämma mig med några tankar på att något sådant skulle kunna hända på riktigt och även i sin egen verklighet verkar den inte riktigt kunna bestämma vad den vill. Istället följer man bara två människor genom ett personligt helvete utan att egentligen veta varför och utan att känna någon vidare sympati för någon av dem. Den enda sympati jag kunde känna var den sympatismärta som alla med testiklar kan känna när de ser en broder misshandlas så intimt. Aj! – Damer tro nu inte heller att det bara är män som skadar sig för så är absolut inte fallet. – Aj!Aj!

När filmen premiärvisades i Cannes i år var det folk i publiken som gick innan den var slut, vissa av ilska och vissa för att inte spy. Så fort filmen var slut fick Trier skäll av flertalet ur publiken och blev tillsagd att försvara varför hans ens fick för sig att göra den överhuvudtaget. Trier kunde inte förstå vad de menade. Det kan jag. Det känns som att Trier försökt göra en lite klassisk skräckfilm men inte kunnat låta bli att förgylla den med lite av sitt eget geni. Tyvärr har mixen av geni och skräck den här gången bildat en märklig, starkt störande sörja som dock lyckats ta upp ämnen som Trier kanske inte ämnade att belysa från början men som han likväl nu (frivilligt eller inte) råkat göra ändå.

Det första jag gjorde när jag kom ut ur biosalongen var att sms:a mina förädrar om avråda dem å det bestämdaste från att se den här filmen. Nu några timmar senare kan jag erkänna att obehaget jag kände i en dryg timme efter att filmen var slut nu har försvunnit men jag önskar absolut inte se den igen.

Aj!

Publicerat av Jönsson

Star Trek XI – en recension (Spoilervarning)

25 Maj

Jag är inte MsO:s stora Star Trek-nörd, den äran går till Fredde. Däremot kan jag skryta med att jag på senare år lärt mig att uppskatta Trekken nästan lika mycket som mitt älskade Star Wars. Som den stofil jag är kan jag inte annat än älska besättningen på ur-Enterprise. Kirk, Spock och McCoy – en helig treenighet av det finaste med Star Trek. Hur är det då när dessa figurer plötsligt ska spelas av nya snubbar?

Jag hade aldrig trott det men det inte bara fungerar, det är riktigt jävla snyggt!

Denna senaste Star Trek-film är inte bara en spännande actionfilm, den lyckas på ett mästerligt sätt porträttera alla mina favoritkaraktärer på ett sätt som dels hyllar originalskådespelarna men som också börjar om från början. Den nye Kirk (Chris Pine) är kanske lite för mycket av ett svin för min skull. Att William Shatner är ett svin kan jag ta, han är ju trots att William Shatner, men den här nye killen får kämpa lite för att vinna mitt förtroende. Detsamma skulle kunna sägas om Spock. Ingen – INGEN – kan göra den rollen bättre än Leonard Nimoy. Den nye killen (Zachary Quinto) kommer däremot så nära som någon människa (eller vulcan) någonsin kommer att komma. Jag köpte inte alla beslut han tog men det kändes mer som manusets fel än skådespelarens. Den största juvelen i kronan är dock Karl Urban i rollen som Leonard ”Bones” McCoy. Om DeForest Kelley hade klonats hade det blivit Karl Urban. Han hann inte ens säga sin första replik innan jag visste precis vem han var.  Efter det var det bara att luta sig tillbaka och njuta av en perfekt skådespelarprestation.

Resten av besättningen på Enterprise fungerade precis lika bra. Uhura (Zoe Saldana) är inte bara löjligt snygg utan också förvånansvärt cool. Detta trots den märkliga kärlekshistorian som klämts in mellan henne och Spock. Sulu (John Cho) och Checkov (Anton Yelchin) fungerade också alldeles utmärkt men den bäste av dem alla var Simon Pegg som Scotty. Efter att ha sett trailern trodde jag absolut inte att jag skulle gilla hur de avbildade honom men jag kan stolt säga att jag hade fel.

Tråkigast i filmen var nog skurken. En arg romulan vid namn Nero, spelad av Eric Bana. Eftersom alla andra karaktärer skulle återintroduceras fick han inte så mycket tid att synas, vilket gjorde honom rätt tråkig. Däremot avbildades han som en äkta Star Trek-filmskurk – i ett stort ondskefullt skepp vars interiör alltid är mörk och rökig och fylld med märkliga vassa kanter. Kolla in vilken som helst av de andra Star Trek-filmerna så förstår du vad jag menar. Inget ont om Eric Bana eller om Nero som karaktär. Han var bara ingen Khan.

Så bra som den här filmen är så hade den ändå några bitar som den kunde klarat sig utan. Alla som sett trailern har sett den spydige lille ungen som kör ifrån en polis i en stulen bil och råkar köra den utför ett stup för att sedan ställa sig upp och säga ”I’m James Tiberius Kirk”. Det är precis så larvigt som man föreställer sig det. Men lyckligtvis är det borta snabbt.

Det allra bästa med filmen är dock hur väl den tar hand om sina nördar. Detta är inte ”Star Trek 0”, eller ”Star Trek Begins” – detta är Star Trek XI. En naturlig fortsättning på den gamla filmserien utan att negera något av det som hänt tidigare som dessutom lyckas starta om alltihop ändå så att nya författare kan ta sig an storyn från ett nytt perspektiv. Förklaringen till detta gömmer sig i lite snyggt inlagd dialog (bland annat levererad av ingen annan än original-Spock) som är tillräckligt tydligt för att nördarna ska upptäcka den direkt och för att de vanliga dödliga ska kunna låtsas som att de inte hörde det. Dessutom är filmen fullsmockad med små snyggt inlagda referenser till allt som kommit före. Från TOS till TNG, från DS9 till ENT. Detta är verkligen Star Trek-nördarnas Star Trek-film.

Publicerat av Jönsson